Recension: Hairspray

Mikko Kivinen framstår som feminin
talanger som Edna från Hairspray

Tittarna underhålls på 1960-talet och med rasfrågor

Hairspray, som hade sin europeiska premiär på Helsingfors stadsteater, presenterar publiken en berättelse som skildrar rassegregering och 1960-talet på ett roligt sätt. Det allvarliga ämnet är uppklistrat i en komisk miljö. Det finns ett spektrum av alla känslor i livet – särskilt konkurrens, svartsjuka, kärlek och svartsjuka.

Musikalkomedin, som har vunnit åtta Tony Awards, marscherar upp en grupp unga stjärnor på scenen, som garanterat fängslar publiken med sina sånger och danser. Särskilt karaktärerna Tracy Turnblad (Katja Aakkula/Johanna Heimonen), Amber von Tussle (Katja Sirkiä), Link Larkin (Mikko Leppilampi) och Seaweed Stubbs (Gary Revel Jr) blir centrala i föreställningen.
Listan förstärks av veteraner, där Tracys moderfigur Edna (Mikko Kivinen/Tuomas Uusitalo) blir en riktig stjärna. Man kan inte titta på den överdimensionerade Edna med sina åtsittande blommiga klänningar, strykjärn och bullar utan att skratta.

I Hairspray förverkligar den stora och feta Tracy sin dröm genom att trotsa miljöns fördomar: hon vill bli dansare i Corny Collins (Petja Lähde) TV-show i Baltimore. Vita och svarta ungdomar krockar för underhållningens skull. Tracy får starkt stöd från sin mamma Edna och sin pappa Wilbur (Pertti Koivula/Pekka Huotari).

Gruppen av svarta leds av poetiska rim av Maybelle Motormouth (Caron Barnes); hon gör en otroligt underbar tolkning av låten I Know Where I’ve Been. Edna och Wilburs duett You’re Timeless To Me är också en av höjdpunkterna i framträdandet. Naturligtvis är musiken huvudelementet i framträdandet. Mer än tjugo låtar tar publiken till mycket olika stämningar. Kompositionerna är av Marc Shaiman.

Hairspray är baserad på John Waters film med samma namn från 1988. Även om berättelsen är skriven enligt en ganska välbekant formel, behåller den sitt intresse tack vare de goda karaktärerna. Översättningarna passar väl in i den finska psyken; Ändå kommer några av låtarna definitivt att låta bättre på originalspråket. Det är irriterande att de snabba linjerna dränks av hastigheten och delvis också av musiken.

Kostymerna är en fröjd att titta på och scenografin bevisar dess funktionalitet. Ett särskilt tack går till orkestern ledd av Lasse Hirvi , som framför musikalens låtar på ett catchy och svängande sätt. Tittare bör notera att rollbesättningen av huvudrollerna varierar i olika akter.