Recension: Hairspray

MED KASSAN

Till sextiotalet
så att ryggkammarna skakar!

Musikalen Hairspray, baserad på John Waters film med samma namn (1988), hade premiär 2002 på Broadway och har nu sin europeiska premiär på Helsingfors stadsteater lördagen den 13 augusti. Vi går in i sextiotalet med skakande ryggkammar och hårspray som fluffar. Känslan av en stor sportfestival lurar i klackarna från början och tar snart över publiken helt.

Musikaler kan ju sällan skryta med en berättelse, och det är inte möjligt ens nu, eftersom även om man kan se djup i budskapet, är behandlingen och handlingen i berättelsen av ganska lätt kaliber. Så även en knubbig tjej kan bli showdansare om du har tillräckligt med talang och verkligen försöker, och självklart ska du inte hålla med om att hudfärg skulle bli viktigare än talang när du väljer scenartister!

XXXXX

Förenklingen mildas av att detta är en ögonblicksbild av sextiotalet och det amerikanska samhället. Television var kraftigt övervärderad, och med det blev armbågstaktiker och sociala konflikter ännu mer intensiva. Kanske förbjuder ingen oss att minnas att världen har förändrats sedan den tiden här i norr också, och kanske tolererar inte alla våra egna attityder dagens ljus.

Men träsket av världsförbättringar och klichéer – vars ögon också var kopior av den lilla flickans gälla röst bekant från gamla amerikanska filmer – är bara en del av musikalens landskap. När det gäller installation är Hairspray mycket tungt. Spelar modigt, kastar klackar i taket och erövrar med sin goda situationskomedi.

Georg Malvius regi får publiken att lysa på båda sidor av rampen, Ellen Cairns visualisering är häpnadsväckande och musiken under ledning av Lasse Hirvi är en “lördagskvällshöjd “.

XXXXX

Mikko Kivinen plockar en hink full med humorbär och delar ut dem generöst. Jag minns inte att jag någonsin sett Kivinen så fängslande som hon är nu som Edna Turnblad, den frodiga, mycket stora mamman till musikalens huvudkaraktär Tracy. Ednas roll är mycket tacksam mot den duktiga komikern, som Kivinen visar sig vara in i minsta detalj. Tillsammans med Pertti Koivula bildar de ett älskvärt par; Koivula är Tracys pappa, som har ett kvickt sätt och ett stort hjärta.

Den vackert röstade Katja Aakkula som Tracy är en lovande nykomling på scenen, vars solon var särskilt minnesvärda i Tiu ́ut helisee. Och i den heroiska rollen som Link Larkin har Mikko Leppilampi definitivt utökat sin fanclub genom att visa att han, utöver all annan stjärnstatus, också dansar som en pojke.

XXXXX

Hela gruppen har utmärkta musikaliska färdigheter, vilka vägdes in i både fängslande sång- och dansnummer. Jüri Naels luftiga och snabba koreografi lämnade ingen bakom sig, men det mest gnistrande paketet stack ut var Gary Revel Jr., vars personlighet tillförde sina egna nyanser till det fantastiska rörelsespråket. En karismatisk scenartist är också Caron Barnes, vars otroliga röst bar musiken rent ut sagt härligt, till exempel i låten Tietän mista tuun.

Av de fint tolkade melodierna bör vi också nämna t.ex. Leppilampis Kaksistaan och Kivinens och Koivulas robust vackra Sä oot iätön.