Recension: Oscar ja Mamma Roosa

Om liv och död genom ögonen på ett barn med cancer

Barnet – en 10-årig Oscarpojke – spelar också huvudrollen i en ny pjäs av Eric-Emmanuel Schmitt , kanske den viktigaste dramatikern i samtida Frankrike (t.ex. Gåtfulla variationer och Fritänkaren), som från allra första början gjordes till både roman och pjäs. Schmitt är nu en av världens mest lästa franska författare, och hans verk har översatts till 25 språk.

Nu när det finns både en bok – Oscar och Rosa Mamma (på finska. Marja Haapio) – att teaterföreställningen Oscar och Mamma Roosa (översatt av Reita Lounatvuori), konstkonsumenten fritt kan välja mellan de två konstformerna. En jämförelse rekommenderas också, eftersom båda versionerna är fulla av material.

Teaterföreställningen, regisserad av Eija-Elina Bergholm, har en berättare, Mamma Roosa, spelad av Kristiina Elstelä, en gammal kvinna som besöker sjukhuset för att glädja barn med sina färgstarka berättelser. Han berättar inte bara Oscar och hans familj, utan också sin egen historia.

Elstelä är en fantastisk tolk som lyckas växla från en roll till en annan i blixtens hastighet och tillför även små bitar av hjärtlig humor till det dödligt allvarliga materialet.

Bergholms kombination av realism och utländska element fungerar förvånansvärt bra, tack vare inte bara den utmärkta Elstelä utan också dansaren Jyrki Karttunen, som framkallar exempelvis Oscars bästa vän, annars framgångsrikt konstnärligt arbete (scenografi och kostymer av Sari Salmela, ljussättning och projektioner av Kimmo Karjunen, ljud av Harri Ahponen ) och fin rörande musik (t.ex. Glass och Tjajkovskij).