Recension: Poika ja Tähti

FANTASIFULL SAGOLEK

Det är sällsynt att den stackars kritikern helhjärtat gillar en prestation. Stadsteaterns nya barnpjäs Poika ja tähti (Pojken och stjärnan) är en så sällsynt händelse. Allt passar fint: manuset, regin, skådespelarna, dekoren, ljuset och inte minst musiken.

Barbro Lindgrens berättelse om hur en pojke och en häst föds samma natt och båda har en ledstjärna har fått en värdig dramatisering. Den välkände svenske regissören Peter Engkvist har noggrant gått fram med originalet och byggt upp en illustrerad novell med subtila, fantasifulla imitationer och musikaliska inslag. De är tillräckligt enkla för små barn, men utan den ibland irriterande beskyddande attityd som uppstår när vuxna skapar konst för barn. Produktionen bygger i grunden på klassiska scenkonstmetoder, där skådespelarna står i centrum för händelserna. Reetta Honkakoski och Sami Uotila lyckas utmärkt med sina mångsidiga uppgifter. De använder enkla rekvisita. Det handlar om deras skicklighet i att skapa imaginära bilder, att illustrera texten. Uppgiften är extremt krävande, inte minst med tanke på målgruppen, men både plastiskt, musikaliskt och audiovisuellt är paret helt fängslande.

Anneli Mäkelä hade gjort en mycket bra översättning och redigering. Det som stör mig när jag ska anpassa texter från andra språk till finska är behovet av att översätta namn till finska. Det är en historisk tradition som går tillbaka till Agricola (till exempel jalopeura (ädel hjort) för lejon eftersom det inte fanns några lejon i Finland) och som dramatiskt syftar till att göra det lättare för publiken att identifiera sig med pjäsen. I dagens Finland, särskilt i huvudstaden där varje förskola har barn från alla världens hörn med de mest olika språkliga bakgrunderna, är det föråldrat. Barn lär sig tidigt att inte alla finska barn har äkta finska namn. De lever längre i tiden än vuxna.

Jag vill särskilt nämna den fina musiken, som istället för att bara vara ett ackompanjemang blev en organisk del av hela projektet. En fin detalj var ett leksakspiano med två och en halv oktaver i omfång och ett förvånansvärt bra ljud. Ulf Eriksson hade inte fallit för den vanliga högljudda popmusiken, som inget barn anses kunna vara utan, utan bidrog med några enkla lyriska teman.

Pjäsen passar bäst för barn över tre eller fyra år. Det var tydligt att de få mindre barnen som satt i auditoriet egentligen inte klarade av den 50 minuter långa föreställningen. Annars kan jag bara tillägga att jag uppskattade föreställningen – och det gjorde alla andra barn också.