Recension: Poika ja Tähti

Pojken och stjärnan

Helsingfors stadsteater har gjort en riktig barnkulturell akt med sin pjäs Pojken och stjärnan. Jag har aldrig sett en så underbar ensemble!

Regissören Peter Engkvist, som har blivit känd i sitt hemland och runt om i världen, har skrivit och regisserat Barbro Lindgrens manus med sådan intensitet att man nästan kan se pjäsen med andan i halsen. Lägg därtill Ulf Erikssons underbara, hjärnskärande musik och det skickliga skådespeleriet av Sami Uotila och Reetta Honkakoski, och du får en teaterupplevelse som ingen annan!

De unga skådespelarnas empati och anpassningsförmåga till många olika karaktärer är otrolig. I hans regi betonar Engkvist vikten av känslor och upphöjd språk. Han är van vid att uttrycka allt kroppsligt, säger de. Och det är precis vad Uotila och Honkakoski gör.

Det har sagts om Engkvist att hans berättelser förmedlar de mest smärtsamma ämnena i människolivet, men han kan berätta sina stora historier på små och blygsamma sätt. Engkvist själv säger att livet är enkelt och roligt. Av dessa element byggs pjäsen Pojken och stjärnan upp till ett stort äventyr in i fantasins värld. Det är en berättelse om liv och död, en berättelse om betydelsen av två stjärnor, vänskapens kraft och modet och uppfinningsrikedomen hos en liten häst.

“Jag vill gärna tro att denna pjäs ger åskådare i alla åldrar hopp – hopp för oss själva som vi en gång var innan vardagslivet började förtrycka oss med alla dess begränsningar,” säger regissören.