Recension: Vaahteramäen Eemeli

Där är den, lilla Iidas kjol som flagga på stången
Barnmusikalen, som har utökats till stora proportioner, är den välbekanta och enkla Eemeli från Vaahteramäki

Det är en midsommarfest i Kissankulma och gästerna har precis anlänt. Men var är Iida-flickan, Susa Saukko?

TEATER
  Eemeli från Vaahteramäki med sina oavsiktliga trick är något mycket bekant. Man skulle kunna tro att alla barn redan kände till höjdpunkterna och karaktärerna, de sprängande buljongskålarna och hönsen som guppade i köket.
  Vad handlar det om när Helsingfors stadsteaters barnmusikal stolt får höra att det är en ny dansk bearbetning, en musikalversion med kompositioner, sånger, folkmassscener och dansande husdjur? Kanske ett utmärkt exempel på systematisk produktisering.
  Kanske till och med det.
  Men det välbekanta självklara ser helt annorlunda ut när du sitter i den gigantiska auditoriet med dina små följeslagare, nervös över hur allt kommer att sluta. Allt ska kännas bekant mysigt, lite som lånat från en boks illustrationer. Det måste inte finnas något främmande eller märkligt med Eemeli, och det finns inget i själva föreställningen. Nöjet ska vara välvilligt och vänligt, modern måste vara mild och sätta sig ner varje kväll för att förvandla sina små rackars missöden till litteratur.
  Handlingen som byggts in i berättelsen med målet att locka publiken går annorlunda än den ständiga jakten på överraskande egenheter; The Big Theatre är en så märklig och spännande upplevelse för de små åskådarna att det bara är en lättnad att hitta en lugnande hemtrevlig berättelse på scenen.
  Även karaktären Kommandoora kan ha tillräckligt med problem om du råkar vara fem år gammal och ännu inte så väl medveten om Maple Hills nyanser. “Jag undrar om det är en häxa?” var den skrämda frågan när Eija Vilpas smög in på gården vid skymningen, en krokig och gråhårig gestalt.

Hastigt
  Du behöver väl inte vara särskilt förtjust i musikalversionen, eller hur? Den saftiga berättelsen blir svår när toner och rader ersätts med något förvirrande sånger och dansscener, och även den tjocka förlängningen är påfallande frånvarande.
  I den stora scenens skala ger dock danserna, sånglokalerna och publiken en trevlig utfyllnad, om än ibland till och med en hastig rastlöshet eftersom helheten precis hittar sin rytm i en storskalig föreställning.
  Det viktigaste är att de roliga missödena snabbt dyker upp ur det ena efter det andra. Eemeli har ont hela tiden i denna adaption, men å andra sidan verkar han hoppa från en scen till en annan utan att egentligen kunna utveckla situationer.
  Och byborna har egentligen inte tid att lära känna varandra när de rusar in som en hungrig och högljudd folkmassa som de inte kommer ihåg att presentera.
  Men Pentti Kotkaniemi lyckas framhäva evenemangens och huvudkaraktärernas stil som igenkännbara och tydliga från helheten. Där äventyrar Eemeli själv med sina puffar och svampar, som en karaktär som tolkas av Mika Nuojua på ett fängslande barnsligt och öppet sätt. Han är full av uppfinningsrik aktivitet och missöden bara händer honom, vilket är väl tolkat och okonstigt känt Astrid Lindgrens Eemeli från Maple Hill.

Roligt
  Helsingfors stadsteater har också Susa Saukkos vackert sjungande Iida som en karaktär förvandlad till en flicka med tofsar. Många slags spänningar skakar denna lilla flicka, som å ena sidan är rädd för sin omöjliga bror, och å andra sidan känner en pirrande dragning till hans djärva liv.
  De danska adaptörerna har gjort Moder Alma till en berättare som, som om det var ett svar på författaren, kommenterar händelserna och knyter ihop scenerna. Heidi Herala är den kraftiga värdinnan på Kissankulma, en aktiv och stödjande karaktär som tar allt ur sin roll senast när hon försvarar storleken och synen av sina julköttbullar.
  Pappa är jävligt snål och – ärligt talat – enkel. Matti Rasila är lite svag med sin far Anttons få egenskaper, men vrålet är vackert, EEE-ME-LIIII… Och skicklig underhållning är hans hoppande med en burk färg på fötterna till musiken.
  Ju längre man kommer in bland birollerna, desto mer uttalad blir komedin. Petrikkka Pohjanheimos Liina och Kristo Salminens Aatu muhnelo är lätt underhållande, de lekfulla hönsen, fåren och hästarna är lekfullt roliga, och Pöperö-Maija är en fullständig karikatyr i byns anda för de fattiga.
  De tokiga vändningarna i Vaahteramäkis Eemeli, vemodiga stämningar och färgstarka marknadsbesök kan tydligt gestaltas på scenen vad gäller stil och ton. Den lantliga idyllen med sina innergårdar omgivna av röda hus och platsbyten med hjälp av en roterande scen är också en naturlig del av barnleken.