Recension: Henki

Ers Majestäts död

“… Om ormarna är avskyvärda / fördömelseräddningar, åh! Varför inte jag? / Varför gör förnuftet, viljan, födelsens gåvor, / samma synd i mig det tyngre? / Och när nåden är lätt, och till ära / åt Gud, varför hotar han?”

(Utdrag ur John Donnes Sonett IX. Alice Martin).

Margaret Edsons mångdimensionella pjäs The Spirit, som hade premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater för drygt en vecka sedan, hade ingen särskilt gynnsam startpunkt; Teaterkritiken av landets mainstreamtidning skrämde en grupp potentiella tittare. Vissa är berättigade, men vissa definitivt omotiverade. The Spirit, som berättar historien om en värdeförändring hos en Oxfordian-utbildad litteraturforskare som ignorerar känslor med intellektuell närvaro, är en seriös pjäs, inte bara för repertoaren i just denna teater.

Men inte plågsamt, än mindre förkrossande, även om det för dig nära den obotligt sjuka. Men det oundvikliga, döden, har distanserats i pjäsen på många sätt – “barmhärtigt” för åskådaren. Det första avsnittet kännetecknas särskilt av leken med protagonistens, lyriskprofessorn Vivian Bearing, verbala och intellektuella virtuositet, vilket på vardagligt sätt förstås också kan kallas petpetande. Innehållsanalysen, noggrann läsning av John Donnes Holy Sonnets, ett underbart exempel på engelsk poesi från tidigt 1600-tal, är njutbar. Briljant text, briljant presenterad.

Dessutom tjänar det också pjäsen. Illusionen om genialitetens allmakt är en väsentlig del av utvecklingsbanan, protagonistens andliga tillväxt, stolthetens död. Som för säkerhets skull har regissören tagit den ångestreducerande distanseringen till en typografi som närmar sig komedi, i värsta fall till den grad att det blir töntigt. Men tomheten i de rutinmässiga “behandlingsrutinerna” som ifrågasätter patientens värdighet är troligen inte långt ifrån verkligheten på sjukhus.

I skildringen av närmandet till slutet har äkthet diskret undvikits.  Tröttheten och skärandet driver längre bort som motsvarar den sjuke personens verklighet har utelämnats. Ändå rekommenderar jag inte pjäsen till vem som helst. Men till alla tänkande personer som har haft rätt inställning och lyssnat. Döden som sådan är också en del av hans liv.

Text: PERTTI PIISPANEN

Margaret Edson: Anden (Kvickt). Nordisk premiär på Helsingfors stadsteater 29.3.2001. Översatt av Kersti Juva, regisserad av Milko Lehto, scenografi av Oskari Torvinen, kostymer av Maija Pekkanen, med Miitta Sorvali i huvudrollen.