Recension: Grönholms metod
Efter att ha erövrat Europa och Latinamerika har den katalanske dramatikern Jordi Galcerans succépjäs Grönholms metod (El mètode Grönholm, 2003) nu haft premiär på scenen i Lilla Teatern, regisserad av Pentti Kotkaniemi.
Föreställningen börjar med att en ung man i mörk kostym går in i ett stilfullt men opersonligt mötesrum i en skyskrapa på Diagonal i Barcelona. Den multinationella svenska inredningsgruppen Dekia söker ledarskapskandidater, och den ambitiöse Ferran Augé är den första som anländer. Därefter anländer ytterligare tre kandidater – två män, en kvinna – för att tävla om den eftertraktade posten. Men denna anställningsintervju visar sig vara mer av ett invecklat psykologiskt test där kandidaternas identiteter, vare sig de är sanna eller antagna, sätts på prov. Och var är intervjuarna?
Grönholms metod framfördes på svenska på Teaterakademin förra året, men Lillan är den första professionella scenen i Norden som sätter upp den. Och självklart kan Lillan gratulera sig själv för att ha plockat upp en ädelsten. Det speciella med denna pjäs är den intrikata handlingen, där tittaren sällan kan gissa vad som väntar eller lita på de förändrade uttalanden som karaktärerna ger om sig själva. Som i den sämsta detektivhistorien måste tittaren ständigt revidera sina uppfattningar om karaktärerna eftersom de tar till en lögn efter en annan för att stanna kvar i spelet. Författaren fortsätter med denna spänning och undanhåller avslöjandet till allra sista slutet. Som tur är finns det ingen paus som skulle kunna rubba spänningen.
Lillans ensemble lyckas fint med att gestalta de olika typerna av människor samt de olika attityder och masker som karaktärerna jonglerar med. Alla fyra lyckas göra tittaren osäker på vem som talar sanning. Pekka Strang imponerar som den kraftige och raka Ferran Augé – han gestaltar skickligt och energiskt den frustration som strömmar ut ur hans karaktär inför alla förödmjukande prövningar de tvingas genomgå. Carl-Kristian Rundman får ständigt fram skratt med sin nervösa och roliga Enric Font, medan Sampo Sarkola har en mer nykter men komisk roll som Carles Bueno. Jonna Järnefelt övertygar också som den empatiska men också kyliga affärskvinnan Mercè Degàs.
Förutom att den har sina uppenbara komiska förtjänster kan man urskilja en mer seriös underton i pjäsen. Publiken får en satirisk inblick i hur komplexa rekryteringsprocesser har blivit i dagens vinstbesatta, globala företagskultur, där människor och deras sanna jag fastnar mitt emellan, oavsett om de befinner sig i Barcelona, Stockholm eller Helsingfors. Också nära är parallellerna till TV-format som Big Brother (och förstås Diili eller The Apprentice) där denna “konkurrenskultur” – vem undgår att röstas ut? Vem förråder sin kompis? – kommer in i alla våra vardagsrum.
Även om referenserna till Barcelona är relativt få, är handlingen förankrad i verkligheten av att staden ligger i Kataloniens huvudstad. I Lillans version används en målning av Miró på väggen och tidningen El Pais som markörer. Även om händelserna och testerna blir alltmer häpnadsväckande och otroliga, måste man anta att detta faktiskt sker i en verklig värld, en riktig stad. Och det är ganska uppenbart vilket verkligt företag namnet Dekia syftar på. Denna förankring – med universella implikationer – ger spelet styrka.
Lillans Grönholms metod är en frisk fläkt i vår-vinterrepertoaren – en välskriven och rolig komedi som stöds av nyanserat och energiskt skådespeleri och som också är tankeväckande. Nyskriven katalansk teater är inte direkt en av de vanligaste, så ta tillfället i akt att gå och se vem som kommer längst i jakten på jobbet med stort J!
Bettina Saarela