Recension: Grönholms metod
VI SPELAR – VEM FÖRLORAR?
Jordi Galceran: Grönholms metod. Lilla Teatern. Regissör: Pentti Kotkaniemi. Scenografi och kostymer: Ralf Forsström. Rollista: Carl-Kristian Rundman, Sampo Sarkola, Jonna Järnefelt, Pekka Strang. Premiär 12.1 2006.
Den spanske författaren Jordi Galcerans komedi Grönholms metod om att söka jobb har erövrat Europa. Det är inte konstigt eftersom pjäsen är så aktuell och erbjuder dagens otåliga tittare ett utmärkt underhållningspaket – en blandning av Storebror, Fantastisk Ras och hård verklighet. Komiken varar lite under två timmar utan paus och fungerar som ett utmärkt alternativ till en filmkväll. Pjäsens tema – att söka jobb – blir alltmer vardagligt för dagens individ i vårt konkurrensutsatta, tuffa kortsiktiga arbetslivssamhälle. Lägg till bra skådespelare som bemästrar sitt väntrum med briljans och du får ganska säker framgång hos oss också.
Allt utspelar sig i det eleganta väntrummet på det svenska företaget Dekias huvudkontor i Barcelona. In i detta formidabelt designade rum med en enorm Miró på väggen (Ralf Forsströms scenografi) kommer fyra kandidater som vill bli försäljningschef (eller försäljningschef som det kallas), men vi får snart veta att en av dem är representant för det svenska men multinationella DEKIA:s (hmppf! låter bekant) arbetsgrupp och inte en riktig kandidat. Det återstår bara att lista ut vilken av de fyra.
Katt-och-råtta-leken fortsätter hela kvällen. Kandidaterna får olika uppgifter att lösa genom en lucka i väggen. Vi fyra (och vi) träffar aldrig någon annan. Jordi Galcerans tidigare jobb som manusförfattare för TV-serier lyser igenom detta arbete – men på inget sätt i negativ bemärkelse. Han har lyckats skapa en underhållande pjäs, en komedithriller helt i TV-format, som fungerar mer än väl på scen.
Åtminstone gör det det på Lillan där vi möts av fyra mycket professionella skådespelare som tar hand om kvällens övergripande meny. Mikael Rundmans ängsliga, Sampo Sarkolas udda, Jonna Järnefelts beslutsamma och Pekka Strangs hänsynslösa sökande fungerar perfekt tillsammans, men lämnar samtidigt tillräckligt med utrymme för personliga utvikningar. Jordi Galceran har byggt upp tillräckligt många vändpunkter till historia för att hålla spänningen uppe. Pentti Kotkaniemis regi är osynlig – men precis.
Grönholms metod är välavvägd med tanke på dess “budskap”. Det är en digital ögonblicksbild av dagens verklighet – inte ens särskilt överdriven. Det sägs att folk skrattar mest åt det de fruktar mest. Och vem kan idag vara säker på att de inte hamnar i en liknande situation där de vägs mot andra (sökanden) och dessutom tvingas göra saker de definitivt inte vill för att nå sitt mål? Vem är trygg i sin stol i det fria marknadsföringssamhället? Grönholms metod erbjuder ingen förödande upptäckt eller filosofi – men den sår små tankekorn mellan skrattet som man antingen kan fundera över eller släppa taget. Kvällen är underhållande i alla fall.
Efter pjäsen ber teatern publiken (inklusive kritiker) att inte avslöja slutet på pjäsen för vänner eller bekanta. Så jag tänker inte göra det (som alltid tidigare).
C.Thelestam