Recension: Grönholms metod

Intervjukomedins trumfkort på Lillan

Efter den föregående pjäsen, Bebbe Ahlfors 1945, har Lilla Teatern återigen dragit ett trumfkort när de valde att sätta upp den katalanska Jordi Galcerans Grönholms metod, en komedi om en arbetsplatsintervju från gymnasiet. Den ibland smittade debatten om att Lilla Teatern ska införlivas med Helsingfors stadsteater verkar i detta ljus onödig. Bra pjäser på svenska är vad publiken har letat efter – och har fått, åtminstone hittills.

Grönholms metod är på många sätt ett spel med alla kännetecken för en hit. Den är ovanligt välskriven, full av laddade repliker, överraskningar och vändningar, vilket är kännetecknet för en bra pjäs överlag.
Men det är definitivt inte en traditionell boulevardkomedi, den är också spännande och ovanlig eftersom den redan har visats i Helsingfors före torsdagens premiär av Lillan. Detta hände för ett år sedan på Teaterakademins festival för modern europeisk dramatik, när Grönholms metod
framfördes med fyra av de svenska fjärdeårseleverna under ledning av Anna Allgulin. Senare i vår kommer hon också att vara regissör för den ryska komedin The Son på Klockriketeatern.

Hur som helst, det intressanta är att eftersom jag råkade se föreställningen förra året, erbjöds jag nu möjligheten att jämföra regiarbetet i två annars identiska pjäser för första gången. Där Grönholms metod på Teaterakademin hade mer av en thrillers karaktär med starka känslomässiga utbrott som krydda, ligger betoningen på Lilla Teatern på komedi och starkt ensemblespel. Fyra personer gnider sig mot varandra i några timmar i mötesrummet i en
skyskrapa i Barcelona i ett dotterbolag till ett stort svenskt företag. Det är dags för den avgörande jobbintervjun för en topppost där de så kallade Gröholmmetoden används.

Utan att avslöja mer om handlingen följer en alltmer burlesk berättelse som, på komedins villkor och med stor skärpa i skärpa, visar hur långt människan är villig att förödmjuka sig själv för ekonomisk vinning. Samtidigt framstår pjäsen som ett intrikat spel mellan sanning och lögn och som ett smart pussel med bara nya bitar, där ingenting är som det verkar.

Precist ensemblespel

Ensemblen mellan Jonna Järnefelt, Carl-Kristian Rundman, Sampo Sarkola och Pekka Strang haltar inte en sekund, den värms upp och olja hälls på vågorna med exakt rätt timing, man roar och oroar sig, så allt känns engagerande och verkligt. Om Jonna Järnefelt spelar en kallhjärtat effektiv roll som den kalkylerande nörden mitt i sin karriär, är Sampo Sarkolas roll den sympatiska
Humaniora. Carl-Kristian Rundman svarar på kvällens mest imponerande utbrott i början av pjäsen som den vagt självmedvetne aspirerande regissören som, med sitt vältränade kroppsspråk och sina halvt dumma repliker, drar fram långa skrattutbrott. Pekka Strangs alltmer upprörda karaktär blir pjäsens primusmotor mot slutet när kaoset i mötesrummet når sin fulla kulmen.

Grönholms metod är en pjäs som visar hur en bra berättelse bör tecknas med teater som medium. Den har ett högt underhållningsvärde, men är inte utan taggar mot maktmissbruk i allmänhet och mot maktkorruption i näringslivet i synnerhet.

EGIL GREEN