Recension: Grönholms metod

Lag på lögn i tät komedi

Modern katalansk drama är in/06 21:46te spoilad med, endast Sergi Belbel har spelats mycket i de nordiska länderna. Nu har han fått sällskap av Jordi Galceran, som vid ungefär fyrtio års ålder har gjort sitt stora internationella genombrott med pjäsen Grönholms metod. Den har delats ut över hela Europa och Latinamerika.

Teaterakademin tog upp förra våren, och som den första professionella scenen har Lillan nu noggrant plockat upp den och gett den dess svenska premiär. Det kommer att bli en på finska i april.

Fyra personer samlas i ett mötesrum på ett stort internationellt företag. Här kommer publiken att förstå, en anställningsintervju kommer att hållas. Stora kala ytor jämnt upplysta av osynliga ljuskällor, en nästan spartansk inredning, en vägg av ogenomskinligt glas som sluttar djärvt utåt – som i ett flygledartorn, kanske, eller som i Barcelona där arkitekturen saknar gränser. Miró-målningen som täcker en stor del av huvudväggen, det enskilda numret av El País som en av de fyra, är alla dessa ljusmarkeringar som regissören Pentti Kotkaniemi och scenografen Ralf Forsström redan i den första minuten av föreställningen satte upp för lokaliseringsändamål.

Vad som händer härnäst kommer inte att avslöjas här, eftersom Grönholms metod helt vilar på dess handling. Men detta är inte vilken välgjord pjäs som helst, utan den mest intrikata pjäs jag någonsin läst och sett, vad gäller handlingen. Författaren låter sina karaktärer ljuga så mycket som möjligt med ett trovärdigt utseende, medan hans unika handlingsstruktur gör att lögnerna rullar vidare som en perpetuum mobile. Någonstans inuti alla lögner, på en punkt bortom alla masker, finns sanningen verkligen. Men på Galceran tar det lång tid, strax under två täta timmar utan paus, innan vi kommer dit.

Varför detta händer är en annan fråga. De fyra är belägna i “Barcelona” och gruppens huvudkontor sägs ligga i “Stockholm”, men ortnamnen är förstås utbytbara, på samma sätt som personerna i pjäsen visar sig vara. Vi befinner oss i den tomma luften av den globala ekonomin, högt upp,

På flygtrafikledningshöjd, där så många vill gå men där elimineringsmekanismerna är brutala. Bakom komedin skildrar pjäsen på allvar den avhumanisering av vårt samhälle som vi ser omkring oss dagligen. Och det har vi alla blivit en del av, i form av ekonomiska expansionsinsatser och vinstmaximering.

Inte oväntat är rollerna välfyllda och välspelade på Lillan. Carl-Kristian Rundman stjäl den första kvarten där han omsluter sin karaktär med osäkra steg, klumpiga rörelser mellan fåtöljerna och sitt upprepade “Hej, nu fattar jag!” – en komediskådespelare med mungiporna neddragna, vilket publiken omedelbart omfamnar. Sampo Sarkola är en mjukis med lekfullt androgyna accenter och komisk värdighet under toreadorhatten.

Pekka Strangs slickade svit-typ passar perfekt, liksom Jonna Järnefelts spända unga kvinna som plötsligt byter till en erotisk utmanande bitch. De två sistnämnda är ett med sina roller på ett uppenbart sätt, medan Rundman och Sarkola hellre visar sina roller, leker och dansar och piffar med dem. Tillsammans bildar de en sammanhållen kvartett i vad som troligen kan sägas vara en skådespelarpjäs.

Gösta Kjellin