Recension: Grönholms metod

Rekrytering har blivit en konstform i sig

Jorci Galcerans nya pjäs utvärderar de nya utmaningarna i arbetslivet

Lilla Teatern har en riktig succé i händerna, om inte det kusliga ämnet i en ny katalansk pjäs lyckas driva bort publiken. Jordi Galcerans Grönholms-metod är en överväldigande rolig pjäs full av överraskande vändningar, men det är inte en traditionell boulevardkomedi.

Lokalen är filialkontoret till ett internationellt svenskt företag i Spanien och dess mötesrum, där fyra personer är inlåsta för en högnivåintervju i ett par timmar. En metod utvecklad av en svensk psykolog används för att testa sökandens kreativa intelligens.

Grundidén i Galcerans spel är så briljant enkel och effektiv att man inte kan låta bli att beundra den.
Samtidigt erbjuder pjäsen sina skapare en mängd olika valmöjligheter, särskilt vad gäller åskådarens position.
Vid föreställningen på Teaterakademin förra vintern, som en del av det nordiska samarbetet, placerades publiken i en gemensam krets med arbetssökande. I Lillan ser publiken från auditoriet, som genom ett spegelfönster, hur karaktärerna överlever i laboratorieutrymmet som Ralf Forsström har iscensatt för att vara både luftiga och slutna på samma gång.

Publiken placeras i rollen som en jury, även om de inte har minsta aning om metoderna som används i testet. För att garantera spänning finns det inget behov av att berätta mer om pjäsens händelser och karaktärer. Allt är inte som det verkar till en början, och mönstret hinner vända flera gånger innan det slutgiltiga beslutet fattas.
Grönholms metod är inte bara en fruktansvärt rolig pjäs. Det är också en grym skildring av den ansiktslösa användningen av makt och de orimliga kraven i arbetslivet. Den anställde förväntas investera 110 procent.

Styrkorna i Galcerans pjäs återspeglas också i det faktum att när man beaktar möjliga svagheter i föreställningen, verkar alla frågor som regisseras och prestationerna återvända till pjäsens händelser och karaktärernas handlingar. Själva ämnet är så fullständigt förvirrande och teatraliskt.
Pentti Kotkaniemis regi är lika intensiv och enkel som Ralf Forsströms scenografi. En viss kantighet blir alltid en skicklig del av att lura publiken. Till exempel kan man ta en pjäs om rollbesättning, Jonna Järnefelt, Sampo Sarkola och Pekka Strang agerar tillsammans stilistiskt självsäkert. Trions volymtangenter är så balanserade att det råder en känsla av en stor matchfest i luften – både vad gäller repetitionssituationen och själva skådespeleriet.
Carl-Kristian Rundman avviker stilistiskt från den vanliga linjen, men inte i intensitet. Valet fungerar som en bluff, och det spelar inte längre så stor roll ur helhetens synvinkel om beslutet fattas av författaren, regissören eller skådespelaren.
Gåtan delas med publiken.

Till hela arbetsgruppens förtjänst måste jag också nämna att föreställningen lyckades engagera mig fullt ut, även om pjäsens vändningar var bekanta från förväg.
Lillans första år som en del av Helsingfors stadsteater har varit ganska exemplariskt. Bengt Ahlfors pjäs från 1945, som visades på hösten, drog den gamla publiken tillbaka till teatern. Grönholms metod kommer definitivt att locka många nya tittare.

Lauri Meri/ HS 14.1.06