Recension: Mestariluokka

INGET ONÖDIGT LEENDE PÅ EN DIKTATORS MÄSTARKLASS

Den stora scenen i Helsingfors stadsteater erbjuder något som ingen teaterälskare bör gå förbi.
Det finns fyra briljanta skådespelare: Lasse Pöysti (Josef Stalin), Esko Roine (Sergej Prokofjev), Asko Sarkola (Dmitrij Sjostakovitj) och Martti Suosalo (Andrej Zjdanov).
Pjäsen är The Master Class, skriven av engelsmannen David Pownall, där Stalin tränar och stör kompositörer som redan har uppnått internationell berömmelse.
Stalin skulle vilja ha sovjetisk konst i sina händer, melodiska melodier födda ur folkets djupa led – helst från georgiernas led. Det kränker konstnärens frihet, men tonsättare måste hålla tyst, eftersom Sibirien inte är långt borta.

Regisserad av Kurt Nuotio andas föreställningen spänt och fängslande från allra första stund. Suosalos Zhdanov anländer till ett rum som trängs av Kremls enorma väggar och kontrollerar platserna före det planerade mötet. Han lägger tallriken på en tallrik och smakar lite av den förbjudna västerländska frukten.
I nästa ögonblick får han ett anfall som han hanterar med hjälp av en nitroknapp. Några hårda slag mot bröstet, och krigaren är redo för strid.
Detta första andetag är bara en förspel till en skräckkonsert där konst och makt kämpar.

Vodka och våld

Föreställningen är full av svart humor, vars skräck ligger i dess sanningshalt.
År 1948 är Stalin redan en gammal man, och han utnyttjar sin habitus’ skörhet. Tyrannen bakom det milda uppsynet är fortfarande densamma, och slagen slår som piskor.
Pöystis Stalin är en spelare som driver kompositörer såväl som generalöverste Zhdanov. Han låter generalöversten ta sin tid, men knyter tränsen med passande mellanrum i mungiporna och spelar en känslig far som förstår konstnärer.
Pöysti är en girig stämningsfångare. Med små gester markerar han sitt revir, och om den andra parten inte märker det, ve det.
Inte ens den vodka-doftande Stalin får le. Det kan vara det sista leendet.
Roine Prokofjev har varit tvungen att komma till mötet som konvalescent, men det stoppar inte Stalins otrevliga beteende.
Roine är en extremt noggrann tolkare. Han hittar uttrycksmedel som gör att han kan bli slagen utan att vara alltför trotsig, gör motstånd när tillfälle ges och blir genuint uppspelt när det krävs.
Sarkolas Sjostakovitj är svag i hjärtat. Dina händer står inte stilla och ditt tal fastnar i halsen. Det spännande band som bildas mellan Roine och Sarkola kommer att bestå till slutet.
En av höjdpunkterna i föreställningen är den gemensamma kompositionen av en georgisk dikt. Stalin förstår inte omedelbart hånet.
Den riktiga hopparen är Zhdanov, som också är känd från finsk historia. Suosalo skakar vingarna och laddar pålarna i sin andlösa roll.
Till slut sitter Pöystis gud ensam i ljuset – släckt, men förbereder sig redan för morgondagen. Läskigt.