Recension: Äktenskapsgrejen

Kvinnor i fokus

I teatervärlden påpekas ofta bristen på bra kvinnliga roller, särskilt för äldre skådespelare, men Gunilla Hemming gör åtminstone sitt bästa för att åtgärda problemet. I den nyskrivna Marriage Thing står tre generationer kvinnor i fokus.

Gunilla Hemmings The Marriage Thing hade världspremiär under regi av Chris af Ene-hielm på Lilla Teatern den 11 september. Här möter vi den 80-åriga matriarken Irma, som efter ett decennium av dejting plötsligt valde att gifta sig med sin 25 år yngre älskare Fred, precis när hennes medelålders dotter Silja söker upp henne för att slicka hennes sår efter att ha blivit lämnad för en yngre kvinna av sin make Niklas, bara för att märka att Freds dotter, hennes blivande styvsyster Ca, har redan tagit över hennes gamla rum i sommarstugan.

Laila Björkstam är precis lagom i rollen som den verkliga panterdamen som utnyttjar allt livet fortfarande har att erbjuda, utan att åter skryta över hur hennes val påverkar omgivningen. Att börja förbereda ett bröllop, sälja sitt hus och flytta till Spanien just när Silja skulle behöva både en mamma och ett föräldrahem, är ovanligt okänsligt. Men å andra sidan har Irma aldrig haft föräldraskap i fokus och barnen har fått växa upp fritt men osäkert, precis som så många andra barn med föräldrar från frihetsdyrkande hippieåldern. Inte ens rykten eller antydningar om Freds misstag, spelproblem och kaffe efter ett påstått framtida arv får Irma att spetsa öronen.

Joachim Wigelius tar den småaktige, slemmiga konstnären Fred, som främst målar nakna bilder av Irma, bland andra, på ådringen. Jonna Järnefelt är perfekt i rollen som Silja, sårad och förvirrad med sina nerver på ytan. Den charmige Carl-Kristian Rund-man, som alltför sällan syns på den finsk-svenska teaterscenen, målar ett skickligt porträtt av åsnan mellan höstackarna, hennes make Niklas, som både vill äta sin kaka och behålla den. Som en frisk fläkt är Oksana Lommis framstående gestaltning av den androgyna litteraturstudenten Ca, som äntligen har försonats med sin far efter bitterheten i att vara skilsmässobarn. Ca beundrar också Irma och vill skriva sin avhandling om sin gamla skandalfyllda debutbok The Woman Who Quakes, som en gång gjorde Irma till en feministisk ikon. Ca förespråkar en nyutgåva som återigen skulle sätta henne i rampljuset.

Ibland tänker jag att det är lite olämpligt för publiken att skratta när ämnena är så svåra och allvarliga – hur kan de ha roligt när Silja har det så jobbigt? Men självklart finns det komedi i all tragik. Även om pjäsen ibland görs som en fars, handlar den om smärtsamma minnen och upplevelser och texten är mycket universell – de flesta har vid något tillfälle eller har tvingats konfrontera problem med föräldraskap, syskonrivalitet, arvstvister, otrohet, skilsmässa, återuppbyggda familjeproblem.

Under Chris af Enehielms regi är skådespelartruppen mycket jämnt matchad och interagerande, alla glänser i sina roller utan att överglänsa varandra. Markus Tsokkinens stiliserade ögruppvilla med fina ljud- och ljuseffekter som solnedgångar och havsbrus, designen Ville Aaltonen och Niklas Lundström fullbordar pjäsens atmosfär. Texten innehåller så många pärlor att det till och med är svårt att ge exempel som citat. Sammanfattningsvis lämnar The Marriage Thing dig sugen på mer – du skulle vilja se den igen för att reflektera över alla tankar och känslor som pjäsen väcker.