Recension: Morfars mauser

Morfars Mauser, som handlar om mobbning i skolan, är baserad på minnena av Marcus Rosenlund, som har en bakgrund inom journalistik.

Jag kunde inte ha förväntat mig en mobbningsskildring som farfar Mauser från Lilla Teatern. Teatern, som har förnyats de senaste åren, vet hur man överraskar. Även om, och detta måste sägas från början, prestationen har sina brister, är det ändå en exceptionellt ärlig skildring av den mobbade pojkens mentala landskap.

Marcus Rosenlunds debutpjäs om skolmobbning, baserad på personliga minnen, är som en Pandoras ask som text. Mitt i sändningen får kändismeteorologen Rolf (Tobias Zilliacus) ett telefonsamtal där han får möjlighet att träffa sin barndomsvän på dödsbädden (Markus Riuttu), som var både hans bästa vän och hans värsta mobbare.

När minneskistan öppnas finns det ingen återvändo. De mest hemska barndomsminnena, de mörkaste fantasierna om hämnd och allomfattande hopplöshet dyker upp. Nu kunde Rolle hämnas.

På senare tid har det förekommit ganska många romaner och teaterföreställningar om mobbning i skolan. Ändå känns det som att den symbiotiska relationen mellan mobbaren och den mobbade har hanterats väldigt lite.

Modet att gnugga in ett svårt ämne i publikens ansikte utan att ge en enda stunds vila är övertygande. Det här förslaget känns dåligt. Att kissa i en stövel, slå sönder ett nytt teleskop och slå på det – allt detta känns av betraktaren med varje cell i sin kropp.

Ett stort tack går till Michaela Granits orubbliga regi.

Som regissör ritar han noggrant den känslomässiga kartan som framträder bakom det som händer. Hon kan förstå arbetarklassbakgrunden och mor- och farföräldrars roll samt tidens bild utan onödiga förklaringar.

Heidi Wikaris funktionella scenografi med glasögon och reflektioner ger en rymlig känsla.

Pjäsen är stark för att vara en debutpjäs, men dramaturgen borde ändå ha varit mer krävande. Den allmänt använda berättarrösten gör föreställningen predikande.

De dramatiska scenerna kunde också vara starkare. Både vad gäller dokumentära och formella experiment är pjäsen fortfarande halvfärdig.

Skådespeleriet är intensivt och grovt genom hela filmen. Men Tobias Zilliacus skådespeleri saknar bristighet. Självklart har han också sina starka stunder, särskilt när avsikten är att få en skymt av en framtida vuxen man i den lilla pojken. Zilliacus är tragisk, men som en stor man, som ett färdigt paket med en tydlig identitet.

Å andra sidan är Markus Riuttu, som man irriterande sällan ser i föreställningar i Helsingfors storstadsområde, så bra på att spela en förlorad av-och-på-vän att det nästan gör ont.

Hennes känslomässiga väsen sträcker sig från lite tuff till en mild vän på ett ögonblick. Och bravuran i slutet, en narkoman som döljer sin förtvivlan, är mycket mer än en karikatyr.

Trots sina svagheter vet föreställningen hur man stramar åt atmosfären så att tittaren känner varje byggnads sammanbrott som om det vore inne i sinnet på en mobbad pojke.

Föreställningen tar också till sig ett gevär, men jag tror inte att jag avslöjar hur och varför i recensionen, eller berättelsen kring Mauser.

Förlåtelse och hopp finns också i pusselbitarna i föreställningen.