Recension: Kultainen vasikka

Det är kanske för tidigt att kalla någon av teaterns höstföreställningar till en händelse, den mest rörande upplevelsen. Jag gör det ändå, även om det fortfarande är många premiärer kvar.

Öppningspjäsen på Helsingfors stadsteaters lilla scen, Den gyllene kalven, är en två och en halv timme lång upplevelse som jag såg i förhandsvisningen med kalla rysningar på huden. Ibland med tårar i ögonen, ibland med skratt.

Pjäsens teman, skriven av Maria Jotun 1918, är chockerande sanna och aktuella. De brister, spekulationer och brist på pengar som författaren beskriver under första världskriget är inte bara ett minne blott. De är det ögonblick vi lever i. Vad mer pratar vi om än pengar, att ha dem, inte ha dem, deras makt? Dess förslavande kraft som förstör livets glädje! Och vi glömmer att vi är här för att älska, för att vara för varandra. (Samma tema om kärlek eller brist på sådan behandlas i pjäsen Enigmatic Variations, som hade premiär på Studio Pasila som en samproduktion mellan fem teatrar. Dess rent detektivliknande historia stöds av Heikki Kinnunen och Ilkka Heiskanen.)

Den gyllene kalven hade kunnat göras torr under den tiden, men den öppensinnade regissören Heidi Räsänen gör inte det. Tolkningen överger inte Jotuns språk, men ger pjäsens innehåll en mycket speciell frenesi och intensitet. Det syns i skådespeleriet överallt. Det finns ingen svag länk i denna prestation: Vappu Nalbantoglu, Tuukka Leppänen, Heidi Herala, Jari Pehkonen, Helmi-Leena Nummela, Sanna-June Hyde, Rauno Ahonen, Aino Seppo, Ursula Salo och Petrus Kähkönen agerar med den glädje som kommer när teamet älskar sitt arbete, med vetskapen om att de är i centrum av en viktig fråga. Och där är vi verkligen.

Under pausen undrade en tittare över Antti Mattilas suggestiva scenografi. En nästan tom scen med tjocka trädstammar i bakgrunden, ett enda träd tvärs över på golvet är en fin bild av en krigshärjad värld och det mentala vakuum som människan befinner sig i i jakten på pengar och lycka. Vad sägs om sista scenscenen?

Saker, smycken, champagneglas, alla de värdelösa saker som fyller livet med.