Recension: Pieni merenneito

Den

lilla sjöjungfrun är City Theatres mest kostsamma och tekniskt krävande uppsättning genom tiderna, men den har inte förlorat sitt hjärta bland teaterns bus och magi.

Myten om sjöjungfrun som vill bli människa, bekant i många kulturer, har hittat sin väg in i opera – inklusive Dvoráks Rusalka – liksom i litteraturen och har genom H.C. Andersens älskade saga Den lilla sjöjungfrun också tagit sig in i populärkulturen. Men har hon någon relevans för dagens värld?

Den animerade Disneyfilmen Den lilla sjöjungfrun (1989) lutar åt ett jakande svar. Detta är inte minst fallet i musikalen (2007) som är modellerad efter den, där sjöjungfrun Ariel och människoprinsen Erik kan ses som tonårsrebeller som vägrar leva upp till de förväntningar som ställs på dem och istället väljer att bryta med de inrotade konventionerna och bekräfta det främmande och därmed förbjudna.

Och på lång sikt är temat förstås mycket aktuellt. Unga människor som är obekväma i sina kroppar, som är obekväma i sin närmaste miljö och lider på grund av sin oförmåga att anpassa sig till de roller de tilldelats. Men bara en minoritet av dem kan samla den viljestyrka och energi som krävs för att bryta sig ut och, i bästa fall, förverkliga sina drömmar, och i det avseendet är det förstås en framgångssaga.

Praktfull visuell fest

Den lilla sjöjungfrun är City Theatres mest kostsamma och tekniskt krävande uppsättning genom tiderna, men den har inte förlorat sitt hjärta bland teaterns bus och trolleritrick. Regissören Samuel Harjanne och hans tekniska team har, enligt alla uppgifter, tagit sig an de teatermässiga utmaningarna med små pojkars iver i godisbutiken och många av lösningarna, inte minst undervattenseffekterna, är häpnadsväckande.

Även för scenografen och kostymmakaren, Peter Ahlqvist och Pirjo Liiri-Majava, måste uppgiften ha varit en dröm. Även om det är svårt att veta hur mycket frihet de slutligen fått av upphovsrättsinnehavaren, är det en storslagen visuell fest av sällsynt slag, ett verkligt fyrverkeri av färger och former.

Men det handlar inte bara om högljudda spänningar. Det finns också många fler intima ögonblick där Harjanne låter känslorna svälla utan att bli sentimentalitet, medan kanske kvällens mest festliga scener var mås- och servitörbaletterna koreograferade av Gunilla Olsson-Karlsson med ett glimt i ögat, samt undervattenscalypson.

Alan Menken, Disneys hovkompositör med åtta Oscarsstatyetter i sitt skåp, hyllades för filmmusiken och lade till flera andra fina nummer i musikalen. Slutresultatet är funktionellt snarare än originellt, även om Menkens förmåga att integrera en mängd olika stilar inom helhetens ramverk och ändå få det att hålla ihop är imponerande. Risto Kupiainen och hans ensemble
förverkligade partituret lika elegant som det var inspirerat.

Fascinerande dominatrixbläckfisk

Det gifta paret Sonja Pajunoja och Martti Manninen var i sig sympatiska val för huvudrollerna, röstmässigt stabila om än inte oförglömliga och med en, man kan anta, naturlig personlig kemi. Havskungen Triton (Mikko Vihma) och hans busiga syster Ursula – tanken gick oförklarat till Sarastro och Nattens Drottning – skapades på säd och inte minst tog Sanna Saarijärvi steget med hämnd som en fascinerande dominatrixbläckfisk.

Att göra krabban Sebastian, Tritons hovmusiker och Ariels mentor, i form av en handdocka och hans handledare (Tero Koponen) var en logisk lösning, medan 13-årige Alek Pèrez Lahtinen var festlig som Ariels skridskofiskekompis och Tuukka Leppänen hysteriskt rolig som den allvetande måsen. Tuomas Uusitalo var hysteriskt rolig som den skaldjursälskande kocken Louis och Matti Olavi Ranin var precis på kanten som Eriks vårdnadshavare Yrjö (Grimsby).

Den lilla sjöjungfrun har ett viktigt budskap som, trots prestationens många förtjänster, ibland kan kännas lite förfinat. I gammal Disney-tradition handlar det fortfarande om välgjord och njutbar familjeunderhållning, som av någon anledning ändå inte berör hjärtat på ett optimalt rörande sätt.