Recension: Pieni merenneito

Ursulas jackpot – Helsingfors stadsteater: Den lilla sjöjungfrun

Den lilla sjöjungfrun från Köpenhamn är mycket liten. Den är 1,25 meter lång och väger 175 kilogram. Helsingfors stadsteaters Den lilla sjöjungfrun, å andra sidan, är väldigt, väldigt stor. Det är vad det är, särskilt visuellt och urformellt.

Musikalen Den lilla sjöjungfrun är baserad på H.C. Andersens saga med samma namn (Den lille havfrue, 1837), men Disney-produktionen har anpassat den för egna syften och tagit bort de mest tragiska delarna av berättelsen. De grundläggande teman i originalverket kvarstår dock, nämligen rädslan för att vara annorlunda och vikten av att vara sig själv.

Sjöjungfru Ariel är förtjust i människor och vill själv vara människa. Hon lever dock som fånge i sin egen kropp, halv havsbo och halv flicka.
Verkets tema är mycket aktuellt idag, och Ariels kamp för att leva ett liv som liknar hennes är direkt kopplat till frågor om identitetspolitik.

Föreställningen på City Theatre är visuellt chockerande. Jag menar, super- och hyper-superlativt. Banan är fylld med färgglada karaktärer, scenografier, ljus och pyroeffekter, och inte minst akrobatik.

Den överväldigande drottningen på scenen är skurken Ursula, spelad av Sanna Saarijärvi. När en vuxen kvinna blir stark, är andra oundvikliga lite överskuggade av henne. I sin bläckfiskliknande kostym dominerar Ursula scenen på ett oemotståndligt sätt. Om alla skurkar var lika fantastiska som Ursula, vem skulle vilja vara god längre?

Under pausen av föreställningen diskuterade min följeslagare och jag målgruppen för föreställningen. Jag hade inte trott att Den lilla sjöjungfrun skulle rikta sig specifikt till barn, även om det är tydligt att Ariels berättelse kommer att vara intressant för små flickor som känner henne från en Disneyfilm. Ibland verkade det som att serien försökte tilltala barntittare i synnerhet och få dem att skratta, vilket förstås inte är dåligt. Jag tror att jag bara har blivit besviken ett par gånger utan anledning.

Glitter och bus. Fyrverkerier och roliga djur, där jag särskilt drogs till ålarna Liero och Kiero med sina lampögon. Generellt var djurfigurerna uppfinningsrika och skickligt utförda. Jag märkte till och med att mitt under föreställningen dök tanken upp i mitt huvud att det skulle vara fantastiskt att gå som en fisk på scenen.

Ett särskilt omnämnande bör också ges till Pärsky, spelad av Valo Eklund, som snart fyller 11 i den föreställning jag såg. Vilken stämning och energi och komikerns förmågor. Splashs humor lämnade knappt ett enda hjärta kallt.

Ariel sjöng som en ängel, men hon tvingades bli lite överskuggad av Ursula. Inte för att det var något fel på Ariel, utan för att Ursula just fixade seriens jackpott. Det fanns en fin gnista mellan Ariel och prins Erik (Matti Manninen) och Manninen hade fått den underbara bruna oskulden från sin ungdom. Inte konstigt att när Ariel såg honom hade hon kärleksrytmier.

Språkligt har föreställningen anpassats till nutid, utan att glömma de komiska inslagen. Personligen hade jag inte haft något emot de något mer tragiska scenerna, men det känns galet att klaga på något alls med denna föreställning, eftersom ett så avväpnande sällskap på City Theatres scen gör sitt bästa. Det finns en viss mystik och till och med magi. Det finns glitterdamm under vilket stora frågor uppstår om att hitta sin egen plats.

Det pågår också en kamp mellan generationerna. Ariels far, Triton (Mikko Vihma), vill hålla fast vid de regler och seder som har rådt i årtionden. Ariels uppgift är däremot att utmana sin far och få honom att inse att gränsen mellan svanslös och svanslös är konstlad och onödig, och att kärlek är det bästa sättet att bryta ner staket.

Det vore rätt och rimligt att nämna varenda person som varit involverad i att göra Den lilla sjöjungfrun till en så fantastisk musikal som den är. Eftersom det dock är omöjligt att nämna var och en av dem separat här, kommer jag att lägga en länk till Helsingfors stads Teaters webbplats, där du kan lära känna både skådespelarna och de andra skaparna av föreställningen mer i detalj.

Den lilla sjöjungfrun är mat för öron och ögon. Det är en vitamininjektion mot höstens kyla, vindar och regn. Det är ett tecken på att musikgenren går bra och fascinerande i vårt land.