Recension: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Regin och scenografin tar steget i Lillanpjäs

Iscensättningen på Lilla Teatern av Mark Haddons mest kända roman The Strange Incident with the Dog at Night överraskar positivt tack vare en livlig regi och fyrverkeriscenografin. Inte heller lämnar skådespeleriet något att önska.

Pjäsens berättare, femtonårige Christopher Boone (Alexander Wendelin) med Aspergers syndrom, har stora problem med att få sitt liv att snurra. Hans svåra funktionsnedsättning hindrar inte regissören Paavo Westerberg och scenografen Sven Dahlberg, i samarbete med videodesignern Tomi Haaranen, från att fokusera på glädjen och karnevalismen i en tillvaro som kan beskrivas som monoton och kolsvart ur ett annat perspektiv.

Till exempel, när protagonisten är på väg att komma till London och är på tågstationen, exploderar världen i alla sina detaljer i bländande färger och höga ljud, blandat med tågens dunsar och rök, effektivt visualiserat i scenografi och med videokanoner. För att kunna stänga av allt sätter sig Christopher ner och gör som han brukar – börjar räkna i huvudet.

Christopher har skapat sina egna regler för att hantera sitt liv och alla de intryck som överväldigar honom, han är extremt begåvad i matematik och logiskt tänkande, men hatar att bli rörd och förstår inte sarkasm eller att människor kan ha känslor. Om något går emot honom reagerar han med svimning och medvetslöshet.

Intrig

Som om det inte vore nog anklagas Christopher för att ha dödat grannens hund – med en gaffel. För att bevisa sin oskuld börjar han nysta upp mordet.

Ja, snacka om en pjäs med flera baser, för under den döda hunden, som oväntat kastar sig upp på scenen från taket i ett rep, ligger hemligheten om hans far (Robert Kock) och mor (Vuokko Hovatta). Samtidigt lär sig Christopher, som inte kan ljuga, att det finns andra som gör det i hans närmaste omgivning, men att det finns empati och kärlek i vår värld.

Slapstick

Om den anglosaxiska berättelsen om ett familjedrama är den mest traditionella och förväntade i föreställningen – en underdog som blir en “hjälte” – är regi och scenografi fulla av överraskningar.

Det verkar som om de borde ha försökt att inte fördjupa sig i mörkret utan istället utnyttja varje tillfälle till skratt och ljus. Det tar olika former, till exempel när flera rekvisita i tur och ordning faller ner i rep från taket framför skådespelarna till ackompanjemang av ljudeffekter. Eller när ensemblen dansar och sjunger mitt i allt, för att inte tala om de slapstickliknande scenerna på tågstationen där alla springer in genom dörrarna, antingen på flykt eller i jakt på varandra.

God smak

Joachim Wegelius, Pia Runnakko och Ulriikka Heikinheimo står bakom den största komedin, Cecilia Paul, Vuokko Hovatta och Robert Kock för mer genomtänkta känslomässiga inspel.

I centrum står den 27-årige skådespelaren Alexander Wendelin, numera 27-årig skådespelare, bekant från Lurens Summer Theatre, som lyckas skapa en samtidigt dämpad men också dynamisk och positiv huvudkaraktär som känns både levande och äkta. Hans största och bästa roll utan tvekan.

Videoprojektionerna med naturmotiv från Cork kombineras med Philip Glass minimalistiska moderna musik som en handske i en pjäs som erbjuder nyvinklad teater med lika delar god smak och stort hjärta.