Recension: Suomen hauskin mies

Finlands roligaste man tar publiken till skräck och glädje

Finlands roligaste man på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater är Martti Suosalos firande. Samtidigt får tittaren tänka på fasorna, tortyren och avrättningarna under de första månaderna av Finlands självständighet, men det finns också festligheter och teater.

Året är 1918 och det finska inbördeskriget: Civilgardet och Röda gardet stred på olika platser. Situationen underlättades inte av arbetslöshet, miserabla arbetsförhållanden och hunger.

Pjäsen Den roligaste mannen i Finland, skriven av Mikko Reitala och Heikki Kujanpää, berättar historien om Toivo Parikka (Martti Suosalo), en skådespelare från Finlands arbetarteater, och hans kollegor, som alla hamnar i ett fångläger på ön Iso-Mjölö utanför Helsingfors kust. Förhållandena är dystra. Dödsstraffet utan domstolsförhandling är känt. Fånglägrets kommendant, kapten Hjalmar Kalm (Rauno Ahonen), får information om att regent P.E. Svindufvud (Risto Kaskilahti) kommer på inspektionsbesök. Han beordrar fångarna att agera med målet att få publiken att skratta. Parikka har gjort en “överenskommelse” med kaptenen: om gästerna skrattar får skådespelarna en rättvis rättegång.

Pjäsen ger en bra bild av hur godtyckligt allt har varit i de tidiga stadierna av vår självständighet. Mänsklig värdighet har varit noll. Och det var bara 100 år sedan.

Pjäsens budskap är också att även mitt i mörkret behövs glädje och glädje för att uthärda alla fasor och fasor.

På ett ögonblick skiftar stämningen från bullrig glädje till oro, skickligt och precist. Tittarna måste vara försiktiga hela tiden.

Texten och budskapet i pjäsen är utmärkta. Heikki Kujanpääs regi är flytande och Pekka Korpiniitys scenografi fungerar bra på en liten scen där varje tum har använts. Det finns ingen överdriven referensiell natur i scenografin, och betraktaren behöver inte lägga sin energi på att föreställa sig de olika rummen.

Martti Suosalo får glänsa och använder sina omfattande professionella färdigheter från skådespeleri till sång. Rollen måste vara tung, eftersom Suosalo är på scen nästan hela tiden, springer, hoppar, sjunger osv. Bra jobbat.

Rauno Ahonens kapten är sadistisk och trovärdig. Rollen som Vappu Nalbantoglu, som spelar hans fru, växer och förändras i takt med pjäsen. Bra jobbat av honom också. Kvinnan, spelad av Pekka Huotaris, skaktören Hannula, är som en fars, men det var vad det var tänkt att vara.

Jag dras alltid till när en pjäs har livemusik. Här gav det en extra fördel.