Recension: Uusi Eden

Helsingfors stadsteater, Helsingfors

New Eden , en samproduktion mellan Helsingfors stadsteater och Q Theatre, hade premiär den 5 februari. Studio i Pasila.

Det är en musikal med en ton av svart humor, skriven och regisserad av Juho Mantere. Musiken är komponerad av Henri Lyysaari.

Handlingen i det nya Eden i korthet

Ett globalt kärnvapenkrig har svept över planeten, men av ett infall har en liten teater i Pasila och dess personal undkommit förstörelse. När teaterfolkets tidigare yrken förlorar sin betydelse i den postapokalyptiska världen börjar de bygga ett nytt liv under ledning av sin resursstarka vårdare.

På ruinerna av den gamla teatern reser sig ett samhälle som de kallar Nya Eden. De svär att inte upprepa tidigare misstag, men det blir snart tydligt att paradiset inte heller är perfekt.

Sonja, en före detta skådespelarstudent, drömmer fortfarande om en roll hon aldrig fick, och den före detta pizzachauffören Petteri drömmer om en kärlek som fortfarande är ouppnåelig. Under tiden har vårdaren som blivit ledare för Eden en hemlighet som kan fälla hela samhället.

I teater och kärlek är alla medel tillåtna, men var går gränsen när din egen överlevnad och tron på en bättre morgondag står på spel?

Kärlek och harmoni

Få musikaler börjar med en kärnvapenexplosion, men det är så New Eden föds. Boken innehåller många olika metaforer och kvicka formuleringar. En av huvudkaraktärerna är pizzabudet Petteri, som är föräldralös. Han har tagit hand om sig själv i nio år, tills Edens ledare Mother hittar honom i ruinerna av Tripla och tar med honom till teatern som arbetskraft. Petteri och Sonja hittar snabbt gemensam grund och slutet är beseglat.

Under det nya Edens ljushet döljer sig ett aktuellt budskap. Boken har starka likheter med hur saker och ting utvecklas i dagens Finland, när approprieringen av konst och kultur trycks ner för de “viktigaste” sakernas skull. Men allas själ längtar efter mer än bara arbete!

The New Eden är också ett uttalande om värderingar, kan en autokrat ignorera moraliska värderingar endast i det gemensamma godas namn? Och om det finns motröster, hur kommer de att hanteras i ett civiliserat samhälle?

Verket är också en berättelse om kärlek, oavsett om det är mellan en förälder och ett barn eller ett par. Och om hur långt du är villig att gå för kärlek eller brist på kärlek.

Musiken i verket är briljant och sångarnas röster låter harmoniskt i harmoni som på Ultra Bras album. Stort tack till Henri Lyysaari och bandet!

Kostymdesignern Riina Leea Nieminen hyllas också för sin fantasifulla kostymdesign, som är en kombination av element bekanta från apokalyptiska filmer, dagens gatumode och Shakespeare-inspirerade accessoarer.

Recension i Himomatkajan turinoita-bloggen.