Recension: Röda rummet
“Eklundh gestaltar både underkastelse och behovet av kontroll, det sårbara och det hänsynslösa, lika naturligt – med en karisma och en intensiv, genomträngande blick som ibland bär hela föreställningen. “
Intensiv interaktion bär Röda rummet
Gränser testas och flyttas i Lilla Teaterns välpolerade Röda rummet.
Premissen är lika enkel som den är briljant. Den unge och numera hemlöse författaren Kaj Erik har precis flyttat hem från Berlin med svansen mellan benen. Medan han är berusad skriver han en tidningsannons där han letar efter en prisvärd lägenhet. I utbyte lovar han att skriva en bok.
Det är ett skämt med både allvarliga och desperata undertoner, vilket sätter tonen för hela berättelsen. Genom annonsen får Kaj-Erik kontakt med den excentriske herrn Aimo Kangas, som lovar en drömlägenhet på en modern adress i Ullanlinna. Flytten och skrivandet tar honom snart djupare och djupare in i en ny värld, både klassmässigt och sexuellt. In i det röda rummet, där gränserna mellan dominans och underkastelse skiftar och lekfullhet snart blandas med allvar.
Kraftfull enkelhet
Det är en av de mest upplyfta finsk-svenska romanerna på senare år, som nu får nytt liv på Lilla Teatern. Kaj Korkea-ahos roman från 2021, som skämtsamt lånar sitt namn från August Strindbergs klassiker, nominerades både till Runebergpriset och Nordiska rådets litteraturpris.
På Lillans scen har berättelsen fått växa i en bördig miljö under regi av regissören Milja Sarkola. K. Rasilas scenografi är kraftfull i sin enkelhet, med många kreativa lösningar – även om vissa övergångar känns lite klumpiga. När Pekka Pitkänens ljusdesign spelas över scenen är det ibland en avskalad klinik, ibland en praktfull katedral, ibland en suggestiv bunker. Samtidigt är det mer än tydligt hur mycket som bara är en fasad.
Fasaden rasar samman
Det senare gäller både miljön och människorna i den. Precis som i romanen finns det något som irriterar Aimo Kangas från början. Ibland verkar han sökande, nästan osäker, ibland som om han har full kontroll över situationen. Interaktionerna med den unge “assistenten” Emmanuel öppnar dörren till en mörkare sida av hans personlighet redan i tidig ålder. I pjäsversionen förstärks intrycket att publiken också får se Aimo utifrån, både ensam och i relation till Kaj Erik.
När färgen i det röda rummet börjar flagna ser vi också Aimo Kangas fasad falla sönder. Dominansen i sociala situationer, makten och den suggestiva charmen, ersätts snart av något desperat, nästan psykotiskt, som avslöjar karaktärens dualitet. Samtidigt som han har ett enormt behov av kontroll, delar han också, enligt honom, det universella mänskliga behovet av underkastelse. Även under BDSM-sessionerna i det röda rummet, när han är som mest fysiskt sårbar, utövar han sin sociala makt över Emmanuel och senare Kaj Erik.
Imponerande design
Aimo Kangas är en av de mest välskrivna och komplicerade karaktärerna som har dykt upp i finsk-svensk litteratur under de senaste åren. Att ge honom liv på scenen kan inte ha varit en lätt uppgift. Riko Eklundh imponerar fortfarande i sin tolkning av karaktären. Han gestaltar både underkastelse och behovet av kontroll, det sårbara och det hänsynslösa, lika naturligt – med en karisma och en intensiv, genomträngande blick som ibland bär hela föreställningen.
Flera av kvällens starkaste ögonblick uppstår i det intensiva samspelet mellan Eklundh och Mikko Kauppila, som passande skildrar Kaj Eriks blinda desperation och kalkylerande flirtande. I denna version lämnas den komplicerade och föränderliga relationen mellan Kaj Erik och Aimo Kangas ensam i centrum. Utan att på något sätt förringa de andra skådespelarnas prestationer reduceras de andra karaktärerna mestadels till en spegel för publiken att se både relationen och sina egna reaktioner genom. Med det sagt imponerar särskilt Alexander Wendelin i rollen som Emmanuel, som förutom huvudrollerna är den karaktär som får utvecklas mest och som känns mest levande.
Viktig berättelse
Som med de flesta dramatiseringar av romaner är det viktigt att vara försiktig så att man inte jämför för mycket med originalet. Innan dess hade jag fortfarande vissa farhågor om hur väl Red Room kunde överföras till scenen. Handlingen och de starka karaktärerna står verkligen på egna ben – men mycket av romanens styrka bygger på Korkea-ahos självsäkra språk och klara vision, vilket inte minst märks i hans namne Kaj Eriks inre berättelse och monolog.
I dramatiseringen verkar delar av Kaj Eriks bakgrund och karaktär ha banvats ner till förmån för ett starkare fokus på Aimo Kangas berättelse. Den berättas i detalj, bland annat genom monologer där Eklundh verkar läsa nästan direkt ur romanen. På många sätt är detta välkommet – samtidigt som jag också hade velat se lite mer fokus på Kaj Eriks berättelse. Nu kanske jag känner att hans karaktär blir onödigt tvådimensionell.
Berättelsen som faktiskt berättas är ändå stark och välpolerad. I The Red Room vävs frågor om makt och underkastelse, om samtycke och manlig sexualitet samman på både ett naturligt och fängslande sätt. Precis som i Korkea-ahos roman känns mycket också både fräscht och outforskat. Det pinsamma skrattet – och senare den tryckta tystnaden – i auditoriet vittnar om brådskan i denna typ av berättelse, som alltför ofta tystats till döds. Som Kaj frågar Erik sig själv vid ett tillfälle, när han står mitt i det röda rummet: “Vilka historier berättar vi inte för att dölja det vi egentligen vill berätta?”