Recension: Sörjen som blev

En fyraårig pojke skickas till Sverige under fortsättningskriget, och separationen från sin mor och yngre bror blir ett livslångt trauma. Anna Takanens monolog The Grief That Became skildrar familjens historia och de spår den lämnat efter sig.

I monologföreställningen Sorgen som blev (regisserad av Mikaela Hasán) skildrar Anna Takanen sin egen familjehistoria och berättar hur hennes far Timo skickades till Sverige som fyraåring under fortsättningskriget.

Vistelsen skulle vara tillfällig, men efter krigsåren bor Timo hos sin svenska fosterfamilj. Han gifter sig och får en dotter, Anna, som växer upp i Sverige. Även om han återknyter kontakten med sin familj i Finland kvarstår separationen som ett smärtsamt trauma i familjen.

Takanen har agerat, regisserat och arbetat som teaterchef vid Göteborgs stadsteater och vid Stadsteatern i Stockholm. The Grief That Became publicerades 2019 som roman, men nu sätts verket upp i pjäsform.

Dottern bryter sin fars tystnad

Fyraårige Timo flygs först till Stockholm för behandling för lunginflammation, och från sjukhuset skickas han tvärs över landet med tåg till staden där han ska träffa sin svenska familj.

Det är en chockerande skildring av den ensamma pojkens resa, han vet inte vart han förs, förstår inte vad som sägs runt omkring honom och vet inte när han kommer att få se sin mor och lillebror igen.

Hans nya hem är hos ett barnlöst par på en gård. Tii-mo, kallar de honom på svenskt sätt. Han kommer att stanna hos dem, av skäl som inte blir klara för honom förrän många år senare.

Berättelsen handlar också om hur Anna växer upp med sitt finska efternamn i Sverige, och hur hon växer upp och börjar kräva svar från sin far. Och hur han motvilligt ger efter och börjar berätta.

Spår över flera generationer

Anna Takanen kommer att ackompanjeras på scen av den finska musikern Harri Kuusijärvi, som kommer att ackompanjera berättelsen på dragspel. Hon spelar mot en avskalad grå bakgrund där hon ritar enkla element med krita.

Med sina dragspelsmelodier ger Kuusijärvi berättelsen ett njutbart flöde. Men hans närvaro på scenen som en humoristisk skildring av Anna Takanens egen relation till Finland – till exempel hur petiga finnar insisterar på att rätta till hur hon uttalar sitt eget efternamn – tenderar tyvärr att avväpna berättelsens känslomässiga laddning.

Föreställningen inkluderar sparsamma rekvisita, några stockar, en trädocka, några förvaringslådor. Men scenbilden känns något obeslutsam, den strävar efter enkelhet men har ändå för många element för att kännas intim.

Sorgen som blev drivs av en innerlig önskan att förstå och försonas med det förflutna. Denna önskan genomsyrar karaktärernas handlingar och blir den första impulsen som sätter igång berättelsen, när dottern Anna bestämmer sig för att bryta sin fars envisa tystnad.

Samtidigt känns det som att viljan till försoning är starkare än viljan att komma till botten med sanningen. I slutet av föreställningen är brännande frågor om skuld och ansvar fortfarande obesvarade – om en svensk familj som behåller ett barn mot sin egen och moderns vilja, om en styvfar i Finland som, med hot om våld, står i vägen för återföreningen.

The Grief That Became är en berättelse som är av stor brådska just nu när osäkerheten i världen växer och driver människor, inklusive ensamma barn, att fly.

Berättelser som denna drar uppmärksamheten till de personliga tragedier som flyktingar medför, även när berättelsen slutar med att flyktingarna hittar skydd och ett nytt hem. De brutna familjebanden och förlusten lämnar spår över flera generationer.