Recension: En blick är en blick är en blick
Publiken i ögonkorset – Hur känns det när en skådespelare stirrar?
Jag anländer till Lilla Teaterns auditorium bland de första åskådarna. Salen är annars tom, men skådespelarna är redan på scenen. Tre av dem har ryggen mot publiken, men tre har ögonen på publiken. I det där korselden av blickar är det förvirrande att gå och sätta sig på sin egen plats.
Som namnet antyder handlar den svenskspråkiga pjäsen En blick en blick om blicken. Skådespelarna är föremål för uppmärksamhet i sitt arbete. Hundratals ögon från publiken stirrar på dem, som märker även de minsta misstagen.
I denna pjäs skiftar blicken mot publiken. Hur känns det att sitta i publiken när skådespelaren ser dig rakt i ögonen? Det skapar en förvirrande känsla när rollerna vänds upp och ner. En skådespelare ska ju trots allt inte titta på publiken!
Jag märker att mina egna ögon börjar vandra. Jag föredrar att stirra på väggen eller taket än på skådespelarna. Programmet är också märkligt nog mer intressant än att observera artisterna.
Skriven och spelad av elever
Lilla Teaterns pjäs har satts upp i samarbete med svenskspråkiga studenter vid Teaterakademin. De har skrivit manuset till pjäsen och spelar själva huvudrollerna.
Det är därför pjäsen skiljer sig mycket från vad teaterpubliken är van vid. En del av det experimentella tillvägagångssättet är att endast delar av pjäsen är manusförfattade i förväg. Några av dem improviserade på scen.
Eleverna får också visa sina språkkunskaper, eftersom tre språk talas under presentationen, som varar drygt en timme. Största delen av föreställningen är på svenska, men utöver det talar skådespelarna flytande finska och engelska.
Pjäsen består av enskilda scener som på ett eller annat sätt förenas av blicken. Eleverna har alla kunnat välja sin egen karaktär att hoppa in i. På scenen kommer vi att se rektorn för Hogwarts (Mathilda Kruse), Jesus (Emilia Jansson) och en samling andra kändisar på en tebjudning.
Sätt på dig kvinnors bröst och rocka
Karaktärerna seglar från en atmosfär till en annan. I en av de bästa scenerna läser skådespelarstudenten Emilie Zilliacus historien om prinsessan Dianas bröllop.
Han har uppmanat publiken att blunda. Det är helt mörkt i hallen, så tittaren kan inte låta bli att lyssna på den lugnt pågående berättelsen och föreställa sig en vacker brud och en kyrka i London.
En annan lika bra scen är när Herman Nyby drar i kvinnors bröst och börjar gunga. Det är lika underhållande varje gång en man klär ut sig till kvinna. Nyby har också rätt inställning och den positiva andan smittar av sig för mig.
Allt som allt förmedlar hela pjäsen skådespelarstudenternas entusiasm. De är helt engagerade i allt, även om det inte är helt klart för publiken varför Jesus måste resa sig från luckan i golvet. Hur som helst, scenen är fantastisk!
Studenterna har dock fortfarande arbete kvar innan de tar examen från sin femåriga utbildning. I början av pjäsen råder en förvirrande tystnad, eleverna står på scenen och väntar tydligt på något. Jag antar att publiken då borde applådera. Men en liten dricks vore på sin plats, eftersom det inte hörs en viskning från publiken.
Hur som helst har Mathilda Kruse, Emilia Jansson, Oksana Lommi, Herman Nyby, Antti Saarikallio och Emilie Zilliacus vuxit upp till fullfjädrade skådespelare som förhoppningsvis kommer att synas på scenen i Lilla Teatern igen.