Recension: En blick är en blick är en blick
Det är tufft och studentlikt, men herregud, en sådan närvaro som Teaterakademins elever odlar under föreställningen A Glance Is a Gaze!
Oksana Lommis, prinsessan Diana, som kastar kokette, blyga blickar mot publiken under sin krona av vit tyll och askblont hår. Emelie Zilliacus’ gripande österbottenska moderkaraktär som bokar en skönhetsbehandling för sin stackars dotter i storstaden “Håfors”. Hon behöver verkligen vård eftersom “föroreningar fastnar på hennes kind”. En klibbig, helt oemotståndlig röra av dialekt och moderskänslor som får dig att rysa!
För att inte glömma Mathilda Kruse som barnet som fnittrar och pratar om hur hon pressar sin vän att visa sin rumpa för de andra i förskolan. En monolog som tvingar dig att konfronteras med alla monsterdrag hos ett länge förträngt förskolejag.
Text och tolkning fascinerar
Föreställningen är ett samarbete mellan Teaterakademin, Lilla Teatern och dramaprojektet Young Drama. På scenen i Lilla Teatern står tredjeårsstudenter med sitt eget material. Jessica Grabowsky och Milja Sarkola har agerat som handledare och regissörer, och naturligtvis kan man läsa en viss sarcola-faktor, nämligen skådespelarinsatser som överträffar det normala.
Texten kretsar kring blicken, både mycket åtråvärd och ovälkommen. Skådespelarna prövar sin blick på publiken, ser sig själva genom ögonen på en älskad och undersöker hur det känns att för ett ögonblick ses som någon annan, större och mer bländad. Till exempel ändrar Emelie Zilliacus sin form från en okänd skådespelarstudent till stjärnan och alfahannen Mikael Persbrandt, och som en magiker tar hon hela publikens uppmärksamhet i sin ägo.
Mycket av materialet kan vara oslipat och ojämnt, men det finns många pärlor här, ögonblick där både text och tolkning är starkt gripande. Alla i skådespelartruppen får glänsa och tar också tillfället i akt.
Fascinerande atmosfärer odlas här, som när Antti Saarikallios amerikanske ståuppkomiker, med aggressionsproblem, tvingar sin omgivning att delta i en terapisession som han själv styr. Eller Herman Nyby som, med bara en peruk och några gester, skapar en vacker vindrickande mormor, underbart “borta”. Emilia Jansson finner i sin tur ett trovärdigt språk i sin monolog om en syskonrelation, i ett äkta, brutalt fult utseende storstadsslang.
En look is en look is a look påminner oss om varför teater är underbart – att det finns något magiskt i att titta på en person, studera dem, allt med dem som är unikt och igenkännbart.