Recension: Fanny ja Alexander

Fanny och Alexander är en kärleksförklaring till teatern. Filmen och TV-serien Fanny och Alexander, Ingmar Bergmans 40 år gamla konstverk, är regissörens skildring av hans barndom och en charmig saga för vuxna. Berättelsen börjar när matriarken i Ekdahls borgerliga familj (Rea Mauranen, en mästare på närvaro) och hennes son och deras familjer tillbringar en glädjefylld julafton i sitt vackra hus.

Idyllen krossas när en av pojkarna dör. Tragedin förvandlas till tragedi när den stränge biskopen av Uppsala omringar sin änka Emilie och underkuvar henne och deras barn, Fanny och Alexander, under sin grymma befäl.

Bergmans film är ikonisk, men regissören Paavo Westerbergs huvud fryser inte. Han tar sig an en omöjlig uppgift och tar med Fanny och Alexander till scenen i Helsingfors stadsteater. Det är bra att ha det! Du måste överträffa dig själv om du vill skapa något nytt.

Fanny och Alexander är en berättelse om hur livets glädje slår dementorerna med 6–0. Samtidigt är det en kärleksförklaring till teatern. Detta är också Westerbergs tolkning, som låter som klarast när Emilie (den inflytelserika Anna-Maija Tuokko) berör teaterns uppgifter. Eller när en trött teatertrupp vrider sin dammiga Hamlet. Eller när Gustav Ekdahl (den övertygande Santeri Kinnunen) håller avslutningstalet när berättelsens karaktärer sjunker ner i teaterns skymning mitt i fina ljus (William Iles) och ett underbart blomsterregn (scenografi av Antti Mattila).

Westerbergs vision är precis en vision. Det får byggnader att snurra, människor och dödsfall att dansa. Och ja: döden är den som är bekant från Bergmans film Det sjunde sigillet, med svart fåll och vitt ansikte. Performance är också konsten att skapa ljud. Sanna Salmenkallios mångfacetterade musik och Jaakko Virmavirtas utmärkta ljuddesign är nästan omärkligt närvarande.

Regin har sitt starkaste grepp när uppfinningsrik lätthet övergår i stark dramatik: i biskopens slotts dystra salar och i det magiska huset hos en judisk köpman. Den mystiska Ismael (skickliga Emmi Pesonen) som bor där är inte lika blodisande som originalet, Stina Ekblad. Eero Aho, som tolkar biskopen vackert, är inte heller lika hemsk som Bergmans präst Jan Malmsjö.

Westerberg har regisserat huvudkaraktärerna Fanny och Alexander till att vara mycket mer fascinerande, smarta och smidiga unga människor än originalen. Elena Leeve och Olavi Uusivirta är som skapade för sina roller och driver berättelsen smidigt framåt.