Recension: Figaros bröllop

I Jakob Höglunds regi av Figaros bröllop öppnar scenen framför ett glittrande draperi med stora rödklädda block eller madrasser av skumgummi på golvet. Vi stannar här under hela föreställningen. Höglund och scenografen Sven Haraldsson använder blocken på tusen fantasifulla sätt. De bildar olika rum och vrår och vrår inom och utanför slottet nära Sevilla. Det som följer är en brutalistisk balett av scenografi. Det är 1700-talet, men komedin kring sammanflätning blinkar genast med ögat och erbjuder en blandning av komedi, slapstick, burlesk och tecknad estetik. 

(…..)

Figaros bröllop är en pjäs som kräver otrolig tajming och charm från skådespelarna. De måste resonera, rusa, slåss och falla med perukerna i vinkel. De måste alltid ligga lite före så att åskådarna undrar om den som talar ljuger eller talar sanning. I det här fallet ljuger de troligen eftersom allt bara är en stor komplikationshandling. Alla i ensemblen är briljanta med Wendelin, Wigelius och Heikkinen som ledstjärnor, och efteråt får man känslan av att ha sett många fler skådespelare på scen än det finns ens i denna avskalade version. Under andra halvan verkar det mesta ha fallit på plats och skådespelarna hittar en avslappnad närvaro med tid för tvetydiga blickar och ögonrullningar. 

De ljudeffekter som ensemblen också hanterar (antingen med sina kroppar eller vid ett instrumentbord vid sidan) utgör verkets kronglans. 

Läs hela recensionen här