Det är sällsynt hemma hos Lilja, hennes man fyller i stödformulär från morgon till kväll, och tonårsbarnen behöver också sitt. Fias familj tvekar inte att vara lite “innovativa” som de säger – att tänja på lagens bokstav lite. Det är ju alltid den lilla personen som står i vägen.
Det är här frestelsen kommer in i form av en åldrad klient. Eller tja, ålderdom är kanske fel ord. Måndagspasset på Martin, 94, som bor ensam, börjar som vanligt med att han får hjälp att gå på toaletten, men sedan går saker fel. Det är inte en trög mage som gör att han inte svarar på hemtjänstteamets frågor om huruvida han är klar. Nej, han har fallit och tagit sitt liv.
Det är nu som den irländska komikern Marie Jones, känd för hiten Stones in the Pocket bland annat, höjer den svarta humorn och tar den moraliska tonen hos den moderna damen med lampduon och riktiga skor.
Ödet är på plats
Måndag är faktiskt pensionsutbetalningsdagen, skulle inte Martin ha velat att hans vårdgivare skulle utnyttja hans 480 euro istället för att se dem hamna i de djupa fickorna hos Finlands socialförsäkringsinstitut? Det kan väl inte vara mer än rätt att de som tagit hand om den gamle mannen så väl, trots ett tajt arbetsschema och en lön på 12 euro i timmen, får pengarna?
Lägg till en drickskupong från helgens travlopp och det ödesdigra slottet hamnar tydligt i Fias och den första något motvilliga, småaktiga Liljas gunst.
Pia Runnakko är ovärderlig i rollen som en genuin arbetande flicka; Snabbtänkt med välsmord munläder och lite ligg på linjen om det behövs. Här är en kvinna som tycker att det är rätt – eller kanske till och med plikten – för de fattiga att tjäna lite extra om chansen ges. Varför ska bara de rika och mäktiga få utnyttja lagens kryphål och tjäna pengar på det?
Den över nittioårige har varken familj eller bekanta, vilket också betonas av scenografin, som kommer med alla rätta markörer. De brunrutiga Reino-tofflorna och den analoga vågen under sängen, korsstygnsbrädan och rya-mattan ovanför sängen, den tomma Fruit Drops-burken som påminner om kryssningarna till Sverige på åttiotalet, allt vittnar om att detta är ett ensamt och åldrat manshem.
Personlig vinning
Problemet kallas kroppen på badrumsgolvet, kroppen med ett blåmärke i pannan kan läggas till också. Vi har alla sett vår beskärda del av polisserier, pjäsens Lilja och Fia märkbart också, och alla polis-, patologens och obduktionens tankar satte dem i fullständig panik.
Något överraskande är det skivspelaren och vinylskivorna med Frank Sinatras örhängen som får hemvårdarna att välja egenintresse, det vill säga Barcelona, framför blöjbyten och betablockerare. Linda Zilliacus Lily är kanske lite för polerad för att vara riktigt övertygande som en dålig hemvårdare, men å andra sidan är sjuksköterskejargongen och den korrekta dialogen som de ska vara.
Speltiden på drygt en timme är perfekt för en vass komedi som Fly me to the moon. I Joakim Groths strama regi vägs värderingar mot girighet på ett kvickt sätt, och i slutändan är det inte bara moral som går upp i rök.