Recension: Egenmäktigt förfarande

Med ett snabbt skämt avslöjar produktionen både blind kärleks självbedrägeri och gränslös narcissism.

När två av de mest omdebatterade romankaraktärerna på senare år – Ester Nilsson och Hugo Rask – väcks till liv på scenen i Lilla Teatern, får de inte chansen att lura någon annan än sig själva. Med ett snabbt skämt avslöjar produktionen både blind kärleks självbedrägeri och gränslös narcissism.

Jag antar att de flesta åtminstone har hört talas om originalet, Lena Anderssons roman Egenmäktigt menetlus från 2013.

När romanen publicerades fick den inte bara ett entusiastiskt mottagande utan även årets augustipris för skönlitteratur för sin skarpa skildring av förnuftets nederlag när passionen slår till.

Ganska snabbt införlivades den också i den livliga debatten om kulturmänniskan efter att litteraturkritikern Åsa Beckman utsett Hugo Rask till en prototyp för fenomenet.

Och när romanen nu sätts upp i olika scenversioner, sker den naturligtvis också med den debatten i det mentala bagaget.

Huvudpersonen, Ester Nilsson, är en skarp och analytisk essäist och poet, alltid beredd att kritiskt granska både sina egna argument och andras. Men när hon möter den hyllade konstnären Hugo Rask, försvinner förnuftet och kärleken går in.

Plädligt förvandlas Esthers rationalitet till ett verktyg i självbedrägeriets tjänst. Hugos plattityder framstår som dolda djupheter och hans suddiga signaler som halvt kvävda löften.

I klyftan mellan illusion och verklighet

På Lilla Teatern målas de två huvudkaraktärernas självbedrägeri med komedins buskiga pensel.

I Ann-Luise Bertells snabba regi avslöjar de karikatyrerade överdrivna känslorna och skenmanövrerna det enorma gapet mellan illusion och verklighet.

Linda Zilliacus spelar en underbart nördig Ester som medvetet och besatt avfärdar alla varningar från kompiskören. Vi ser hur passionen brinner i hennes hjärta med samma sken som rodnaden på hennes kinder.

Med en dåres envishet förvandlar hon svart till vitt, eller snarare rosa och rött, i sina försök att tolka Hugos ambivalenta attityd.

För Hugo gillar att ha många kakor på tallriken. Ett nej, som ett ja, är ett alltför definitivt svar.

Johan Fagerudd gör sin Hugo med samma kommenterande stil som Linda Zilliacus i hennes gestaltning av Ester.

Fagerudds Hugo är en komiskt självupptagen man. Som publik ser vi honom aldrig genom den förälskade Esters ögon.

I denna fråga är scenversionen mer entydig än romanen. Ekot av debatten om kulturmannen kan omedelbart kännas när Rask kliver in på scenen.

Men om vi fick lite mer tid att granska honom i sömmarna, kanske vi också upptäckte något vi känner igen mycket mer än vi är beredda att erkänna.

Hugo Rasks narcissism närs av en bakpärslig domstol, det ligger i hans intresse att hålla goda relationer med alla. Men samtidigt är hans uttalade rädsla för konflikt inte något som bara så kallade kulturella män har monopol på.

Och den aspekten är en del av en anledning som jag gärna hade sett lite mer av i Lillans produktion.

Vänskapskören sätter tonen

Karin Parrot-Jonzons dramatisering är i sig mycket smidig och en av de mest geniala lösningarna är att hon har förvandlat romanens vänkör till motorn i hela scenversionen.

Kören av vänner är reducerad till två skådespelare, men det är en duo med många funktioner.

De två vännerna är inte bara Esters bollplank och representanter för det förstånd hon själv har förlorat. De delar också en kommentatorsroll och stjäl ofta hela showen med sina alerta kommentarer i denna produktion.

Så det är också kören av vänner som bestämmer var vändpunkterna är och som insisterar på en snabb repris varje gång något riktigt uppenbart händer där i Ester och Hugos såsiga relationsvändningar.

I Lilla Teaterns uppsättning agerar Anja Bargum och Emilia Nyman som dessa två ceremonimästare som under flykten också levererar en serie snabba porträtt av förbipasserande biroller.

De snabba porträtten är ofta okontrollerbart satiriska, och när Ann-Luise Bertells energiska regi också låter Esters okontrollerbara känslor löpa fritt, känns det ofta som att vi tittar på en tecknad film.

Den mentala strömmen av smäll, boom och tjuckle är nästan hörbar.

Och självklart är det utsökt. Men till viss del också en kvick fars på bekostnad av filosofiska frågor.

Skämtet i dramatiseringen åsidosätter obevekligt några av nyanserna i Lena Anderssons noggranna skildring av en snedvriden relation.

Självklart skrattar vi åt Esters kollaps av förnuft när blind förälskelse slår till, men samtidigt kan karaktären alltid räkna med publikens sympati och medkänsla.

Hugo, å andra sidan, uppmuntras att skratta ganska hårt hela vägen. Han är så lätt att avfärda, en bluff som det nyktra ögat avslöjar direkt.

Men samtidigt är det en förenkling som gör att åskådarna kan sitta lite för säkert i sätesraderna. Oavsett kön och status.

Den okorrumperbara Esther

Ester Nilsson är inte bara ett försvarslöst offer för kärlekens bländande kraft. Hon är också en kvinna med rätt utmanande principer.

I en era som förvandlat krävande sex till en populär sport, introducerar Lena Andersson en figur som aldrig skulle ägna sig åt något så hedonistiskt och vårdslöst. Nej, Ester Nilsson föredrar att “förena sig i köttet” och de som gjort det har, enligt henne, också ingått ett förbund med både skyldigheter och rättigheter.

Visst. Men med handen på hjärtat – hur många av oss är beredda att verkligen helhjärtat ansluta oss till den åsikten?

Och hur många är beredda att inleda en ny relation alls utan att först kolla var nödutgångarna är?

Jag påstår inte att Ester Nilsson har fel. Men jag hävdar att hennes okorrumperbara hållning skulle provocera och driva bort de flesta av oss om vi konfronterades med den i våra egna liv.

Men naturligtvis skulle Ester bara avfärda denna synpunkt som värdelös i dess brist på dokumenterad universalitet.

Och där i den säkra teaterauditoriet behöver vi inte ens ta itu med problemet.