Recension: Ei kertonut katuvansa
Ei kerto regret fungerar också som pjäs Pjäsen, baserad på Tommi Kinnunens bok Ei kertonut katunsa, hade premiär på den stora scenen i Helsingfors stadsteater. När en bästsäljande bok förvandlas till en pjäs finns det alltid en viss spänning över hur den har lyckats. Helsingfors stadsteater blev en stor framgång.
När Helsingfors stadsteater organiserade ett evenemang före jul för att gå igenom vårprogrammet, fick vi en videohälsning från Tommi Kinnunen. Han hade blivit förvirrad när Stadsteatern kontaktade honom och bad om tillåtelse att göra en pjäs av boken Ei kertonut regrett. Tommi Kinnunen hade sagt: “Hur kan det bli en pjäs när man bara går in i den? Lyckligtvis har Helsingfors stadsteater den största roterande scenen i de nordiska länderna. Det är vad du kan göra i den här pjäsen.”
Efter att ha sett pjäsen kan jag säga: den boken gjorde ett drag. Jag läste boken så fort den publicerades. Berättelsen i boken – eller egentligen berättelserna om fem kvinnor – gjorde ett stort intryck på mig.
Pjäsen, dramatiserad och regisserad av Susanna Airaksinen, är trogen bokens text. Det är en bra sak. Framträdandet, som varade drygt 2,5 timmar, höll greppet mycket väl, det var intakt och tolkningarna var trovärdigt starka.
Fokusera på berättelsen
Berättelsen berättar historierna om fem kvinnor: Irene (Heidi Herala), Veera (Ursula Salo), Aili (Aino Seppo), Katri (Lumi Aunio) och Siiri (Seidi Haarla). De hade alla åkt för att tjäna nazisterna i Norge – några av vilken anledning. En var sjuksköterska, en annan i matsalen, en tredje tvättade kläder osv.
När Tyskland kapitulerade togs kvinnor som hade åkt till Norge för att tjäna nazisterna i förvar i Hanko. De fem kvinnorna i pjäsen lyckades fly innan de transporterades till Finland. Det är början på en lång och mödosam vandring mot Rovaniemi.
För huvudrollsinnehavarna är pjäsen verkligen en prestation, eftersom de är på scen hela tiden. Alla deras tolkningar av karaktärerna är starka och närvarande. Det är ett nöje att följa yrkesverksamma och hur väl de känner empati för sina roller. Karaktärerna i boken kommer till liv på scenen.
Skådespelarna i alla fem nyckelroller var trovärdiga. Heidi Heralas Irene är en rörande person som går sin egen väg. Ursula Salos starka tolkning av Veera gör intryck. Som Aino Seppos drogberoende Aili känns det så tragiskt. Efter föreställningen undrade jag vad som hänt med honom.
Pjäsens scenografi är gjord av Vilma Mattila. Scenografin är enkel, men fungerar bra och ger utrymme åt berättelsen och karaktärerna utan att ta för mycket uppmärksamhet. Den brända Rovaniemi hade skapats med enkel skicklighet. De hade kunnat utnyttja utrymmet på den stora scenen. Scenen gick lätt från vildmark till flod och Rovaniemi.
Heikki Paasonens ljusdesign och Toni Haaranens projektioner var imponerande. Den jättelika månen skapade en atmosfär.
Till en början tvivlade jag på hur livemusik skulle passa in i pjäsen, men det fungerade väldigt bra, flöt och tempot i berättelsen.
Allt som allt, en fantastisk helhet. Jag rekommenderar det starkt.