Recension: Hansu ja Pirre – Mieleni minun tekevi
Hansu och Pirre når till kärnan av finlandsheten i jubileumsspelet
I foajén på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater hörs fnitter och glatt prat. Folk verkar vara i någon form av extas.
Han måste vara en världsstjärna, minst sagt, för alla andra tittare vill ta en selfie med honom eller utbyta några ord.
Stjärnan är förstås Eija Vilpas, klädd i en röd vindjacka, eller snarare karaktären Pirre. Det är svårt att förstå extasen om du inte har sett TV-serien Fakta homma som sändes på 1980- och 90-talen.
Huvudpersonerna i serien var fru Hansu och Pirre, det vill säga Riitta Havukainen och Eija Vilpas. Duon kommer återigen att kliva upp på teaterscenen till ära av Finlands 100-årsjubileum.
Ämnet kan låta festligt och sublimt, men duons tillvägagångssätt är mycket jordnära. Loimaa Darts Club organiserar konstkvällar där de bästa historiska delarna diskuteras.
Havukainen och Vilpas lämnar klokt nog politik och invandring ifred. Kvällarna ägnas enbart åt skratt.
Från översta nivån till botten
Pjäsen börjar redan vid världens födelse. Havukainens konstnärliga prestation som hönan som skapade världen är passande hemlagad. Man får känslan av att vara på en grundskolas självständighetsfest istället för en teater.
Det är vad Havukainen och Vilpas siktar på. I princip kan pjäsen spelas i vilken aula som helst. Istället för Helsingfors stadsteater kunde vi lika gärna vara i Loimaas mångsidiga sal som annonseras av Hans och Pirre.
Pjäsen fortsätter inte i kronologisk ordning, men hoppar från en epok och plats till plats under pjäsen. Ibland dansar de till valsen av Marjatta och Martti Pokelas Farbror Hermann, och ibland reciterar de dikter från Kalevala.
När problemen på högsta nivå är lösta kommer vi till den lägre nivån. Hansu och Pirre skrattar ofta när de pratar om urininkontinens, sex och att klippa håret i den nedre änden.
Det verkar finnas någon magi i duons berättelser. Det som först började som ett fniss förvandlas snart till ett skimrande. Efter de bästa sketcherna vill applåderna inte sluta.
En hyllning till en favoriträtt
Den bästa delen av pjäsen var en föreställning som kallades populärdans. Havukainen och Vilpas tog på sig jump-overaller och Saarioinens kepsar.
Dansföreställningen är tillägnad den förberedda levergratängen, som är populär bland finnar. Tjejerna i sextioårsåldern bjuder på en stilig hiphopshow och rappar samtidigt. Showen har en stil som många rappare bara kan avundas avund!
Riktiga konstkvällar inkluderar också sång tillsammans. Hansu och Pirre inspirerar publiken att sjunga Jukka Kuoppamäkis Blue and White.
Låten låter vacker när ett par hundra personer sjunger den samtidigt. Låten väcker tanken att det fortfarande finns något gemensamt mitt i meningsskiljaktigheter. Alla känner till blått och vitt.