Recension: Hildur

“Igår upplevde Helsingfors stadsteatersscen Arena en av årets mest efterlängtade premiärer, när Hildur, baserad på Satu Rämös populära detektivserie, hade premiär. Berättelsen som är bekant från böcker och tv har nu adapterats för scenen, och slutresultatet är en tät, atmosfärisk och ibland överraskande underhållande teaterupplevelse.

Tittar på teatern, inte böckerna

Först en bekännelse: även om jag är en passionerad läsare av detektivberättelser har jag inte läst en enda Hildur-bok av Satu Rämö. Det finns också en anledning till detta. Jag är mer fascinerad av gammaldags detektivhistorier, där brott inte hanteras på ett bländande sätt, som brukligt är i moderna nordiska noir-inspirerade verk. Men jag vet inte om Rämös böcker verkligen tillhör denna genre. Så jag såg pjäsen Hildur först och främst genom ögonen på en vän av teater och performancekonst.

I detta avseende är pjäsen övertygande. Hildurs bilder är fantastiska att se på, och prestationen transporterar trovärdigt tittaren till Islands karga, men samtidigt vackra mark. Scenografin, ljussättningen och användningen av effekter har genomtänkts noggrant: scenen bjuder på både en otroligt realistisk lavin och en sjöresa, vilket stödjer berättelsen utan att ta bort uppmärksamheten från själva skådespeleriet.

Användningen av ljudeffekter är särskilt framgångsrik. De stödjer själva berättelsen utmärkt och bygger både spänning och ibland en atmosfärisk, till och med lugn rytm. Ljud är inte bara en bakgrund, utan en väsentlig del av scenuttrycket.

Isländsk kriminalmysterium på scen

Hildur utspelar sig i Islands västra fjordar, där detektiven Hildur Rúnarsdóttir arbetar som lokal polis och, förutom att lösa mindre problem, även mord med djupa rötter i det förflutna.

Den bioala versionen bygger upp spänningen lugnt och förlitar sig mer på atmosfären än på snabba vändningar. Det intima utrymmet på Arena-scenen stödjer detta tillvägagångssätt och för händelserna nära åskådaren.

Komiska ögonblick överraskar

Kanske är den största positiva överraskningen den sporadiska men funktionella komedin i föreställningen. Jakob (Paavo Kinnunen), som ses som en finsk poliskollega, är en sympatiskt rolig karaktär. Manliga poliser får sällan och särskilt följande egenskaper: flygrädsla, åksjuka, sticka isländska tröjor, och det är just därför rollen känns fräsch och mänsklig.

Också upplyftande är monologen från en av de mördade, slemmiga advokaterna, där karaktären säger att han retar yngre kvinnor med ohämmat självförtroende. Scenen tillför svart humor till föreställningen och lättar upp den annars allvarliga helheten vid precis rätt tillfälle.

Spola fram till Hildurs värld

Även om du inte är bekant med Hildur-böckerna fungerar föreställningen på Helsingfors stadsteater som en utmärkt introduktion till berättelsens värld. Under ungefär två och en halv timme får tittaren en slags snabbspolning till Hildurs liv, arbete och viktiga relationer. Teatern kondenserar den omfattande berättelsen till en form som är lättillgänglig även för nybörjare.

Hildur för Islands kyla, landskapens hårdhet och brottets tyngd nära betraktaren på ett sätt som kan kännas ända ut till publiken. Föreställningen väcker intresse, och kanske till och med en önskan att ta böckerna eller följa berättelsen framåt i andra former.

En av årets mest omtalade premiärer

20 000 biljetter har sålts i förväg till pjäsen Hildur, vilket visar på det exceptionella intresse som verket väckt. Men tittarna får inte bara en välbekant berättelse i ny form, utan också en heltäckande teaterupplevelse där kriminalmysterium, visuella uttryck och skådespeleri går hand i hand.

Intimiteten, de genomtänkta effekterna och ljudlandskapet på Arena-scenen gör upplevelsen upplevelsefull utan överdrift. Hildur ger inga enkla svar, men det ger en upplevelse som kommer att minnas och väcka diskussion även efter föreställningen.”

Läs recensionen med bilder här.