Recension: Humiseva harju

Städer växer och ingen vet sin plats – Brontës Humming Ridge är fortfarande relevant Herr Earnshaw, ägaren till Humming Ridge-herrgården, tar hem en pojke han hittade på gatan, som han döper till Heathcliff. Earnshaws dotter Catherine blir förälskad i honom, men familjens grymma uppväxt och Heathcliffs brist på medel hindrar dem från att gifta sig. Detta leder till ett par generationer av tragedi och skräck. Cliffords omdramatisering för redan västerländsk litteratur in i detta millennium, samtidigt som den troget respekterar originalverket.

Medan publiken fortfarande väntar på att ljuset ska slockna börjar en trasig och mållös man med en pappersmugg i handen röra sig runt på läktaren och tigga om pengar. “Det är unge Heathcliff” (Markus Järvenpää), viskar jag till min följeslagare, som inte är bekant med boken. The Humming Ridge har bara funnits i mitt liv i ett år, men det har blivit ett mycket kärt och viktigt verk för mig, så mina förväntningar på pjäsen är höga. Jag är säker på att jag inte är den enda.

Emily Brontës klassiska bok, skriven 1847, har genom åren gett upphov till dussintals olika bearbetningar, från filmer till serier och operor, så bördan av fräschör som krävs för en ny pjäs är tung. Dock lyckas Helsingfors stadsteater väl med detta. En överraskande faktor är den väl blandade, ibland svarta situationshumorn som är väl inbäddad i pjäsen, men den urvattnar inte den dystra stämningen för mycket. Det skapar en härligt skarp kontrast till handlingens och karaktärernas tryckande natur, vilket gör att känslorna får en passande berg-och-dalbana.

Karikatyren av den koloniala herren på godset i Linton (Matti Rasila) blir tydlig så snart han kliver upp på scenen, vilket lättar upp stämningen tillräckligt för att han ska behöva uppleva tragedierna igen ett tag. Isabella (Sonja Pajunoja), dotter till Lintons husbonde, blir plötsligt förälskad i Heathcliff och är en passion drypande av humor. Läkaren (Rauno Ahonen), som sällan har förekommit i boken, slänger in sig lakoniska uttalanden på scenen om dödens säkerhet medan han dricker klara drycker. De kusliga stämningarna och tumultet i huvudet, som är en väsentlig del av handlingen, blir synliga genom skådespelarnas rivande fysiska löpning, hopp och högljudd aktivitet mitt i skrikandet och en roterande scen. Till skillnad från glädjen i auditoriet orsakade karaktärernas kullerstolpar stön av genuin oro för eventuella fysiska skador.

Den linjära tidens progression förstärks av små saker som samtidigt verkar vara förvrängningar av rumtiden. I början har hushållerskan Nelly (Leena Rapola) bara en rengöringstrasa, som med tiden förvandlas till en dammsugare. Mot slutet gör robotdammsugaren redan jobbet. Låtarna som karaktärerna framförde innehåller referenser till moderna poplåtar; pianisten på scenen (Mikko Helenius) rimmar på ledmotiven till Kate Bushs genombrottslåt Wuthering Heights mitt i handlingen, och under syskonen Brontë var inget känt om Burana eller bensodiazepamerna som Hindley (Markku Haussila) sjunger om efter att ha blivit berusad. Haussilas sångnummer fick separata applåder från publiken, eftersom det är nytt i Humming Ridge-världen utöver utmärkt skådespeleri.

Markus Järvenpää lyckas utmärkt uttrycka Heathcliffs bitterhet och hämndlysten med sin kropp – när han håller flaskan och sätter sig på stolen, medan Hindley fumlar efter mer sprit, kan den planerade återbetalningen och föraktet ses redan på hållningen. Oona Airola fångar också skickligt den förvirrade, starka men rädda Catherine – vilket kräver mycket av en så ikonisk karaktär. Rauno Ahonens läkares framträdande på scenen väcker däremot glädje gång på gång, eftersom karaktärens utseende, trots all sin dysterhet, också speglar den glada gamle rockstjärnan som redan har sett världen, och som, i all sin märklighet, påminner mig om Tuomari Nurmio på ett bra sätt.

“Ärftligt våld inom familjen och dess omfattande påverkan på omgivningen och relationer är ett tidlöst tema.”

Berättelsen om den brummande åsen lever vidare. Den utspelar sig på 1800-talet på Englands dimmiga hedar och på scenen i Helsingfors stadsteater år 2020. Ärftligt våld inom familjen och dess omfattande påverkan på omgivningen och relationer är ett tidlöst tema. Mr. Earnshaws (Matti Olavi Rani) uttalande att städer växer och ingen vet sin plats beskriver fortfarande verkligheten.

En surrande ås på den stora scenen i Helsingfors stadsteater fram till slutet av april. Föreställningen varar i ungefär 3 timmar, inklusive en paus.