Recension: Egenmäktigt förfarande

Ester Nilsson är en huvudkaraktär du inte kommer att glömma i första taget. Hon är så otroligtdum i sin hopplösa förälskelse och man blir så otroligt irriterad på henne. Och det värsta: åtminstone känner jag igen mig själv. Jag är Ester Nilsson.

När jag läste boken vred jag mig av skam och igenkänning. Jag kände stor sorg över alla gånger jag varit (hopplöst) kär i någon och intalade mig själv att hans beteende förmodligen beror på det ena eller det andra. Speciellt denna förklaring och analys av en killes beteende. Jag har gjort det så många gånger.

Pjäsen, å andra sidan, är mycket mer komedi än tragedi. Eller, förstås, en viss tragikomedi. Med bara fyra skådespelare på scenen lyckas föreställningen måla Esters inre liv och är fortfarande mycket trogen boken, även om tolkningen, som jag sa, är mycket mer komisk än hur jag uppfattade romanen själv. Det skrattas mycket, men publiken vred sig också av skam. Vi har alla varit olyckligt kära någon gång, eller hur?

Jag rekommenderar verkligen pjäsen. Och boken om du inte har läst den än! Alla citat i inlägget är från boken. Stort tack till Lilla teatern som bjöd in mig till premiären. Det är inte direkt varje dag jag får premiärinbjudningar så det kändes fantastiskt. Har du läst boken eller funderar du på att se pjäsen?