Recension: Rakas Evan Hansen

Älskade Evan Hansen är ett mästerverk bland unga stjärnor

I höst kommer Helsingfors stadsteater verkligen att skämma bort musikalfans, då programmet innehåller inte mindre än två Broadwaymusikaler. Den lilla sjöjungfrun, som är mer bekant för allmänheten, återvände till repertoaren redan i augusti, och förra veckan hade höstens novelty, Dear Evan Hansen, regisserad av Kari Arffman, premiär.

Det här är musikalen som jag har hyllat på mina egna kanaler tidigare efter att ha sett musikalen på Broadway för sju år sedan. Även om jag gillade föreställningen mycket är det en så atypisk och småskalig Broadwaymusikal att jag tvivlade på att den skulle bli en bestående succé på flera år. Dear Evan Hansen spelades dock på Broadway i mer än sex år och i London i tre år. Musikalen kom faktiskt till Finland i rekordfart, och så vitt jag vet har den inte setts någon annanstans i Europa sedan London.

Under tiden fanns det också tid att göra en filmatisering av musikalen, där huvudrollen också spelades av Ben Platt, som spelade originalrollen som Evan Hansen på Broadway. Filmen fick riktigt bra recensioner och nådde inte ens biodistribution i Finland.

Det är synd, eftersom originalmusikalen har utsetts till årets bästa musikal och även vunnit Tony Awards för bästa manus och komposition samt Grammy för bästa musikaliska inspelning. Filmen var inte så dålig som recensionerna antydde, men berättelsen fungerar bättre på teaterscenen.

Verket är inte ett så kallat. en traditionell Broadwaymusikal med sina dansnummer och storslagna scenografier och körer, men i mycket liten skala. Dess tema är ännu mer exceptionellt, då föreställningen behandlar psykisk ohälsa och självskadebeteende.

Huvudpersonen i musikalen är Evan Hansen (Julius Suominen / Petja Pulkkinen), som går sitt sista år på gymnasiet och lider av ångest och depression kopplad till sociala situationer. Som en del av terapin skriver hon brev adresserade till sig själv, som hon inleder med orden: “Käre Evan Hansen, detta kommer att bli en fantastisk dag…” Men dagarna blir inte bättre, för Evan är nervös över allt och hon har egentligen inga vänner heller. Evans mamma (Nina Tapio) är ensamstående förälder vars dagar fylls av arbete och juridikstudier, och modern verkar inte ha tid för sin son.

Evan är förtjust i gitarristen i skolans jazzband, Zoe Murphy (Riikka Riikonen), som också har en bror, Connor (Niki Rautén), som också går sista året på gymnasiet. Connor, liksom Evan, är ett ensamt fall, men mycket mer problematiskt. Evan och Connor känner egentligen inte ens varandra, men en dag skämtar Connor sitt namn på plåstret i Evans hand, och ett av Evans brev till sig själv hamnar i Connors ägo.

Några dagar senare kallas Evan till rektorns kontor, där Connor och Zoes föräldrar (Sanna Majuri och Antti Timonen) berättar att Connor har tagit sitt liv. Connor har inte tagit farväl av sin familj på något sätt, men han har hittats i besittning av ett brev adresserat till Evan Hansen, skrivet av Evan själv. På grund av brevet och Evans autograf på plåstret får Connors föräldrar intrycket att Evan och Connor har varit bästa vänner, och Evan kan inte rätta till missförståndet.

Connors föräldrar vill höra så mycket av vad som helst som kan lindra deras sorg att Evan börjar hitta på historier om hennes och Connors påhittade vänskap. Han ber sin vän Jared (Samuli Pajunen) att förfalska en e-postkorrespondens med Connor, vilket förstås aldrig ägde rum. Detta utvecklas till en verklig trassel av lögner, där Evan snart blir så indragen att han inte kan låta bli att utveckla fler och fler lögner.

Trots sin mörka premiss är berättelsen rolig och hoppfull. Mitt i allt lögnaktigt och illamående lyckas Evan skapa en kampanj på sociala medier till minne av Connor tillsammans med Jared och en annan skolkamrat, Alana (Lumi Aunio), som blir viral och sprider de goda nyheterna: ingen ska lämnas ensam, och du kan få hjälp om du bara sträcker ut en hand själv.

Musikaliskt är musikalen en av mina absoluta favoriter, och jag lyssnar fortfarande på musikalens inspelningar då och då. Särskilt Waving Through a Window, Only Us och You Will Be Found är riktiga öronmaskar och fungerar bra som självständiga låtar även när de tas ur sitt sammanhang. Låtarna har också skrivits av Benj Pasek och Justin Paul, som skrev texterna till musikalfilmen La La Land, och Hanna Kaila har gjort ett utmärkt jobb med de finska översättningarna av sångerna.

HKT:s implementering av Evan Hansen är mycket framgångsrik även på andra sätt. Rollen som Evan Hansen är mycket krävande, då huvudkaraktären är på scen nästan hela föreställningen, och låtarna är riktigt utmanande. Suominen, som spelade huvudrollen i premiären, känner med rollen som Evan Hansen på ett underbart och rörande sätt. Den lilla osäkerheten i de högsta rösterna i låtarna kommer säkert att slipas med prestationerna, och å andra sidan passar det också rollen. Nina Tapio är garanterad att sjunga sina roller, och jag skulle älska att höra Sanna Majuris röst oftare i musikaliska roller. Unga stjärnor som Riikka Riikonen, Niki Rautén, Lumi Aunio och Samuli Pajunen sjunger också så övertygande att de säkert kommer att höras på den finska musikscenen igen.

Även om musikalen är  småskalig fyller den den stora scenen med lätthet. Videoskärmar visar flödet från sociala medier, och det finns också plats för en orkester som lyfts från orkesterdiket till scenen. Orkestern ledd av Eevan Konnu låter precis som på albumet.

Föreställningen rekommenderas för barn över 13 år, men min egen 11-åring var närvarande vid premiären. Jag hade sett musikalen tidigare, så jag tyckte han var mogen nog att hantera dess teman. För dem som närmar sig tonåren är det bra att prata om problem och inte bli lämnad ensam med dem.

Jag är säker på att jag också kommer att se den här musikalen för andra gången. För det första för att det är en av mina absoluta favoriter, och för det andra för att jag också vill se Petja Pulkkinen i huvudrollen.