Recension: Kinky Boots

Har det hänt att jag skriver om Kinky Boots sju månader efter premiären? Ja, det har hänt. Jag hade turen att få se musikalen i auditionpubliken i augusti 1,5 veckor före premiären, men eftersom det fortfarande var en slags repetitionssituation fick jag inte skriva en enda rad om det, åtminstone inte här på bloggen. På sociala medier berömde jag även den satsningen, vi såg en hel föreställning utan extra pauser (regissören Samuel Harjanne kunde ha avbrutit föreställningen) och hela paketet kändes som ett komplett paket. Jag gick inte på premiären trots inbjudan eftersom “jag hinner se den senare”. Så var det inte! Kinky Boots-febern tog över denna underjordiska film på nolltid, höstföreställningarna var fullbokade innan Lola hann knäppa med fingrarna, och musikalen har fått många strålande recensioner och kommentarer på sociala medier. Vad skulle jag behöva lägga till nu när jag äntligen lyckats se en “officiell” utställning? Låt oss försöka.

Charlie (Petrus Kähkönen) tar över ledningen av en traditionell men misslyckad skofabrik efter att hans far dött. Försäljningen är inte särskilt bra och det verkar som att vi måste lägga strået i påsen och säga upp personalen. Av en slump stöter Charlie på Lola (Lauri Mikkola), som inte är en vanlig kille utan en gudomlig dragqueen. Lola oroar sig: det finns inget sätt att hitta vackra högklackade skor med en klack som tål en mans vikt. Det är här idén tar fart. Charlie och co. börjar tillverka spektakulära och även hållbara skor för specialändamål.

Det här handlar inte bara om skotillverkning, nej. Den viktigaste lärdomen kommer från att acceptera andra och, framför allt, sig själv som man är. Det finns också något att fundera på i det så kallade “Sommarhuset”. “Modern önskade en präst till sin son”, relationen mellan fäder och söner, och förväntningar som aldrig uppfylldes. “Skor som är för stora”.

Låt oss prata om samma saker som jag redan skrytte om i augusti efter testpublikresan:

* Wow, vilken show! Du behöver inte lämna Finland för att se högkvalitativa musikaler. Förresten, jag har bestämt mig för att stanna inom Finlands gränser de närmaste åren, även när det gäller teaterresor. För det första har jag inte råd att resa. För det andra bidrar jag samtidigt till att motarbeta klimatförändringar när jag inte flyger någonstans. För det tredje vill jag stödja den expertis vi redan har.

* Herregud, vad Lola! Jag tror inte att någon skulle kunna gissa Lauri Mikkola för rollen som Lola, men sedan kom “dark horse” och rusade till seger. Vilken röst, vilken karisma, vilka rörelser! VILKET GALET LJUD!

* Herregud, vilka Lolas änglar (Anton Engström, Paavo Kääriäinen, Tomi Lappi, Jero Mäkeläinen, Henri Sarajärvi och Christoffer Strandberg)! Nåväl, vad för en grupp! Hela salen elektrifieras på ett ögonblick när Lolas änglar anländer till arenan. Jag kände särskilt stark avund på ben, lår och skinka när jag beundrade den här gruppen. Om jag tog på mig kinky boots skulle mina ligament gå av direkt från första stegen, och jag skulle ändå inte se ut som något på fötterna. Men de här killarna!

* Herregud, vilken Petrus Kähkönen! “Soulful man” är en sådan delikatess att. En man och en röst, ja. Fortfarande i Helsingfors i vår, på hösten i Tammerfors som klockringare…

Dessutom vill jag särskilt nämna Anna Victoria Eriksson i rollen som Lauren, en fantastisk karaktär och “Charlieeeee, verkligen!” är mycket genialisk. Laurens förälskelse spårar ur lite. Det är fantastiskt att se publikens rytmiska tempo på ett rörligt transportband, med attityd och skicklighet går det och svänger inte med höfterna. Vi kan ju trots allt inte hålla oss upprätta ens på ett löpband som inte är igång.

Av de enskilda låtarna är min favorit “Jäänhan sydänes”, som Lola framför på ett äldreboende. Fantastiska ljus, fantastisk scen allihop. Vid första ögonkastet (och även andra gången) påmindes jag om vinnaren av låten Conchita Wurst som framförde sin kraftsång, jag kände mig ganska upplyftande på läktaren när jag tittade och njöt av den, och det kändes som att jag steg en meter i luften från min plats.

Ibland måste man bara använda kraftord. Det här är ju trots allt en JÄKLA stor grej! Gå och titta så kommer du att veta vad som varit på hypen sedan hösten. Inget mer att tillägga.