Recension: Le Coq – taistelu ravintolasta

Le Coq – lager av skisser

Helsingfors stadsteater hade den hysteriskt roliga premiären av pjäsen Le Coq – Slaget om restaurangen torsdagen den 6 februari. Heikki Vihinen och Timo Kahilainens teatersoppa är lätt att ta igen, trots allt är masterchefs och matlagningstävlingar den främsta kedjan av TV-underhållning.

Vad såg vi eller, mer specifikt, upplevde? Ett franskt stjärnkök som har förlorat sin kraft och sina kunder. Mästerkocken var Jouko Klemettilä alias Maxmilian von Salmi och servitören i den äldre generationen var Kerstin von Salmi alias den oslagbara Eija Vilpas. Restaurangen har mycket skulder, inga kunder alls och fina minnen. Vihinen och Kahilainen kan laga skisser och var de lagas ifrån.

Handlingen består av att håna nöje på bekostnad av matlagningsunderhållning. Vi har ju trots allt följt reality-TV-konst med många hinkar de senaste åren. I pjäsen är den Michelin-stjärniga franska kulinariska mästerskapen en koppling till verkligheten, det vill säga de många sätt på vilka mat kan närmas. På Le Coq anges all mat med ett ursprung och ett franskt namn. Pänika-vinet blir mer sofistikerat, vässsoppa utvecklas och så vidare.

Le Coq är en samling ord, mycket snabb och händelser utan rötter. Lite som en fransk fläta; Du samlar bara ihop slingorna i en fläta och hoppsan, plötsligt är det en färdig fläta.

Om du börjar längta efter traditionell logik och handlingsdriven progression i pjäsen, kommer Le Coq definitivt inte att tillfredsställa dig.

Men om du vill njuta av ohämmad ordbruk och bra scenroller väl spelade, är Le Coq trevligt kvällssällskap. Denna teaterpjäs vilar på skådespelare. Den estniska matkritikern i rollen som Riitta Havukainen var förstås överdrivet, men det var roligt som det var. Jag undrar om språkvalet härstammar från tidigt 90-tal? Den verkliga idioten är Pertti Koivulas råttbekämpare, en rotad finsk kille som alltid är älskad. Det kraftiga råttbytet gick smidigt (yök)! Och så finns den ryska halvbrodern som nästan spyr ut ur rymden, som direkt ur en 80-talshit. Heikki Hela gungade bra i sin vargpäls. Det fanns också en advokat i pjäsen, Kaisa Hela.

Men pricken över i:et i detta spektakel är kocklärlingen Esa Kynsi, som dyker upp direkt ur kortboken. Jarkko Niemis kock är som bäst i sin enkelhet, som de unga säger. Han är precis rätt sorts karikatyr för sin ålder, gör sin egen men ändå effektiv. God mat föddes ur det så kallade om dina egna behov, fem om de franska köksutövarna. Jarkko Niemis gestlösa replikation mitt i lingvistik var mycket effektiv.

Le Coq är blygsam i sin omöjlighet, men full av fånigheter. Trots mathånen i denna pjäs misstänker jag att allmänheten fortfarande tar TV-matlagning på allvar. Men publiken hade roligt, oskyldigt. Du kan skratta på teatern…