Recension: Sommarboken

Ljudlandskapet och användningen av scenografi är något helt nytt och övertygar efter en initial skepsis.

Det känns nästan otroligt att det har tagit så lång tid innan Tove Janssons underbara, av så många älskade verk Sommarboken sattes upp på en teater i Finland. Grattis till Lilla Teatern för att ha gjort det valet, och till regissören Jakob Höglund som nu har förverkligat en gammal dröm. Samtidigt kan det vara svårt att vara lätt, eftersom många förmodligen har en känslomässig relation till lilla Sophia och hennes mormor, och en bild av hur deras ö ser ut – publikens förväntningar kan vara höga.

Därför är det uppfriskande att mötas av en scenbild och en insikt som man inte hade väntat sig – eller åtminstone skulle jag inte ha gjort det.

Premiären fick skjutas upp några dagar på grund av en mindre olycka under en repetition, men på lördagskvällen är allt bra och föreställningen är ett komplett och funktionellt paket. Ett paket som känns alltmer övertygande och genomtänkt ju längre in i serien vi kommer.

Fyra huvudkaraktärer

Förutom Jessica Grabowskys Sophia och Sue Lemströms mormor finns det två andra huvudkaraktärer i föreställningen: ljuddesignern Hanna Mikander och Sven Haraldssons scenografi. De fyra har nästan lika roller. Till en början känns det främmande och till och med störande – som om för mycket fokus läggs på det tekniska, så att relationen mellan Sophia och mormor inte får chansen att ta den plats den förtjänar, och så att de små glittrande livsvisdomarna i texten riskerar att dränkas.

Scenografin består av lådor med fanér i olika storlekar, och genom att flytta runt dem skapas ögruppens klippor, stigar och skogar. Du kan klättra på dem, krypa in i dem, gömma dig bakom dem. Så det är den ständiga ommöbleringen som stör mig till en början, men efter ett tag ändrar jag glatt min åsikt och följer med fascinerad av hur kuberna faktiskt bygger en hel värld. Din fantasi är på högvarv.

Ljudlandskapet övertygar mig ännu snabbare än scenografin och är en källa till glädje genom hela föreställningen. Allt som kan höras på ön, från ljudet av vatten och vindens viskningar till surrandet av insekter och fågelläten, skapas live och analogt på scenen. Jag tror att det måste vara ett drömjobb för en ljuddesigner, och Mikanders uppfinningsrikedom förtjänar verkligen beröm.

Fantasin har flödat även när de andra elementen har inkluderats i berättelsen: svamparna som dyker upp ur marken, farmors klirrande löständer och hennes pipa, båten som är hipp. Allt detta bidrar till den avväpnande lekfullhet som kännetecknar föreställningen.

Den enda fysiska delen av installationen som jag inte ser något tydligt syfte med är de vertikala lysrören som löper runt väggarna. Det är något med dem som inte passar in.

Concerted

Så till det älskvärda paret Sophia och mormor, Grabowsky och Lemström, som förstås är de som allt står eller faller på. Utan deras briljans, kommunikation, närvaro och empati skulle föreställningen bara vara en komplicerad, tom koreografi. Grabowsky lyckas mycket väl med den inte alls lätta uppgiften att trovärdigt spela ett barn, med allt från ansiktsuttryck och gester till intonation, och till hur snabbt hennes humör skiftar från glädje till ilska eller sorg. Lemströms mormor är kanske lite överdrivet puckelryggig, men jag gillar hennes energi och vana. Hennes porträtt är också varierade och nyanserade.

Självklart känner du dig varm för duon. Kärleken mellan de två är rörande, kanske mest av allt i de stunder när de är i konflikt – då är de kanske närmast varandra.

Förutom kärlek är det stora temat förstås döden. Den är ständigt närvarande, men på ett naturligt, inte alltför starkt sätt. Från den döda havsfågeln, till oron för fadern som är ute på vattnet i dåligt väder, till de döda insekterna och maskarna, till förstås Sophias döda mor. Tove Janssons text är enkel men djup, klok och vacker.

Pipsa Lonkas dramatisering är funktionell och trogen originalet: individuella avsnitt som flyter in i varandra och berättar en större historia.

Detta är en genomt sympatisk prestation som värmer ditt hjärta.