Recension: Män kan inte våldtas

Lillan börjar med ett slag

När Märta Tikkanens feministiska kultroman från 1975 sätts upp för första gången som teater, bör tyvärr noteras att den fortfarande är relevant. Vi har inte kommit så långt i jämställdhet, vilket MeToo-debatten tydligt visade.

Pjäsen är dramatiserad av Lo Kauppi, som också regisserade den på Stockholms stadsteater 2019, men här är Sara Giese regisse och har även bidragit till dramatiseringen, bland annat har hon flyttat handlingen från Stockholm tillbaka till Helsingfors där den hör hemma.

Ensemblens fräscha blå denimkläder med högmidjade jeans och utsvängda byxben tar oss tillbaka till 70-talet. Kostymdesignern Sven Haraldsson ansvarar också för scenogra-fin, som består av en ljus trävägg med en väggmonterad bänk där ensemblen sitter mellan allt och särskilt eftersom de själva inte agerar i det smala utrymmet mellan väggen och scenen, utan kommenterar vad som händer. Det är ett mirakel att Ulriikka Heikinheimos koreografi ens tillåter bugging i det smala golvytan.

Den alltid underbara Minttu Mustakallio är perfekt i rollen som bibliotekarien Tova Randers, en ensamstående tvåbarnsmamma som håller kilona i form med hjälp av jazzdansen på Arbis. På väg hem från jobbet på stadsbiblioteket på sin 40-årsdag bestämmer hon sig spontant för att stanna till vid den numera nedlagda restaurangen Vanha Maestro och fira med en plankstek och ett glas rödvin som en gåva till sig själv. Tova vet inte att det råkar vara en eftermiddagsdans där den dagen. I dansvirvlarna till tonerna av Mun mummoni muni mun mam-mania med Jussi och pojkarna i alla låtar låter hon sig förföras av en Martti Wester, väl spelad av Robert Kock. “Fortsättningen” i hans hem urartar till våldtäkt – kvinnor gillar hård behandling, tror han.

Men Tova anmäler inte våldtäkten, det känns inte som att det skulle löna sig, som offer känns det svårt att bli tagen på allvar av polisen, särskilt om du frivilligt följt gärningsmannen hem och alkohol har sin roll i allt. Du borde ha vetat bättre, särskilt i hennes ålder. Men det betyder inte att hon är nöjd med sin offerroll och slickar sina sår – tvärtom. Tova grubblar över hämnd. Hon kommer att våldta gärningsmannen, så att han får känna hur det känns och bli förödmjukad tillsammans med honom också – offentligt också.

Över hela träväggen drar Tova ut sin hämndplan, samtidigt som hon reflekterar över sitt liv och männen där. Ex-maken Jon Randers (Pia Runnakko) som öppet var otrogen mot henne, liksom den slemmiga älskaren (Joachim Wegelius) som hon försökte ha en relation med efteråt, och den tidigare kärleken Kari som luktade som Paco Rabanne och fortfarande får henne att se rosa drömmar i sitt blotta minne… Och förstås de vuxna sönerna Mick och Jockum (Robert Kock och Alexander Wendelin) som bor hemma och förväntar sig markservice. Jockums flickvän Bimbi (Ulriikka Heikinheimo) tittar också förbi då och då.

I Jörn Donners film Men Can’t Be Raped från 1978 ingår inte själva våldtäktsscenen, men Lo Kauppi har på ett elegant sätt fört in den i handlingen på scenen. Men trots Tovas hämnd slutar pjäsen i en slags antiklimax hemma hos hennes söner. Däremellan försöker Tova febrilt bli arresterad och straffad, men polisen har svårt att övertyga henne om skuld och Markku har svårt att erkänna sig själv som offer. Det är sorgligt att det finns så mycket som fortfarande känns bekant i historien som presenteras här av en mycket väloljad och samspelad ensemble, en produktion värd att se och fundera över