Recension: Once (på svenska)

Lillans nya musikal lyckas förmedla musikens magi

Redan under de första tonerna i prologen är det ett tydligt fall. Musiken spelar huvudrollen i Lilla Teaterns musikal Once och för att förmedla dess magi har de samlat en ensemble i toppklass.

Once är en av filmvärldens verkliga Askungensagor i nollnollorna. Från mini-budget och dokumentärdetaljer till enorm framgång och en Oscar för bästa låt. Liksom så många andra blev jag också fängslad av John Carneys film, av dess starka musik och av dess intima, nästan sköra berättarstil.

Musikalversionen har framförts över hela världen och har nu sin nordiska premiär på Lilla Teatern, där den nye regissören Jakob Höglund återigen har skapat en fysisk och estetisk helhet, där alla konstformer strävar hand i hand mot ett gemensamt mål. Framförandet är ett imponerande exempel på ensemblearbete som slipats ner till minsta detalj.

I musikalversionen av Once fortsätter musiken att spela huvudrollen och en viss gör-det-själv-anda finns kvar. Replikerna är mycket fler än i filmen och ibland kan jag inte låta bli att uppleva dem som transportavstånd mellan musiksektionerna. Men de talade inläggen bjuder på några trevliga överraskningar och fördjupar också karaktärerna lite. Det som däremot är helt onödigt är att skildra annorlundaskap genom stereotyper. Jag hoppas att man så småningom kan avstå från att placera vissa personer i en låda genom exotiska element som slaviska och spanska toner, och här tillför de inget väsentligt till kärnan i föreställningen.

Sång, skådespeleri, lek

Musik är och är Onces starkaste sida. Den är slagkraftig och välgjord, med fötterna stadigt planterade i roots-musikens jord – allt spelas organiskt av riktiga människor (även ljudeffekter som vågornas ljud).

Flera låtar verkar enkla, som den geniala signaturmelodin som byggs upp i C-dur med några ackord. Särskilt för dem som försöker fylla Glen Hansards stora skor i huvudrollen är de vokalt krävande. Hansard skrev för sig själv, för en röst med ett otroligt omfång som erbjuder både dånande urkraft och mjuk falsett (det är verkligen få som kan urskilja signaturmelodins stora septimala hopp som originalet).

I den fina ensemble som Lilla Teatern har valt ut för denna föreställning är multiinstrumentalism bara början. Alla sjunger och agerar fysiskt, och spelar dussintals instrument i tur och ordning.

Dagens trådlösa ljudteknik gör det möjligt, men det känns fortfarande som ett generationsskifte, som om en annan sorts konstnärskap uppmuntras idag. De dagar då skådespelare, sångare och musiker var tvungna att hålla sig till sina egna (och då man ibland var nervös över om vissa skådespelare skulle hålla måttet som sångare).

Här bidrar alla på en förvånansvärt hög nivå med vad som krävs, vare sig det var att spela cello och dansa samtidigt, men aldrig som ett mål i sig, utan alltid för att tjäna helheten.

Stränginsatserna är särskilt njutbara – stränginstrument är extremt avslöjande och därför inte lättast att spela på ibland. Redan i prologen visar de en show av swing och glädje när de leker med en massa irländska låtar. I andra avseenden målar ensemblen ofta staden Dublin och de olika miljöerna.

Fina prestationer

Jämfört med filmen utvecklas flera av birollerna mer i musikalen och jag dras särskilt till Joachim Wigelius rörande pappagestaty och Robert Kocks fascinerande auktoritet som musikhandlare.

Huvudrollerna, syskonsjälarna, kräver verkligen sin man och kvinna, och även här har de lyckats engagera trovärdiga musiker-skådespelare. Både Emma Klingenberg och Tuukka Leppänen är själva safety och fixar även instrumentalen utan problem.

Leppänen gör ett utmärkt jobb i sin första stora roll på svenska och när han blir varmare i kläderna kan han hitta lite mer oborstade nyanser i sin lokala hjälte – vokalt är jag särskilt imponerad när han pressar som en vilding.

Bland de andra bidragen till helheten noterar jag särskilt Tobias Zilliacus sångtexter, som, precis som i Höglunds och gängets Kalevala , går rakt till hjärtat. Existensen och icke-existensen av finsk-svensk (låtskrivande) musik är en komplicerad evig diskussion, men personligen sätter jag en tydlig ordning på denna särskilda form av finsk-svensk musik: modig, direkt, organisk.