Recension: Mies, joka rakasti järjestystä
Taneli Mäkelä glänser som en älskvärd idiot – Den här pjäsen får tårar att rinna i mina ögon
Olavi är i grunden en varm man, men han är bruten av sin frus död. Foto: Tuomo Manninen.
En finsk man gråter inte, men i den här pjäsen gjorde jag det. Helsingfors stadsteaters komedi The Man Who Loved Order berör oss i all sin enkelhet.
Det finns bara Taneli Mäkelä på scenen, några stolar och ett piano. Du behöver inte en galen mängd rekvisita eller scenografi för att berätta den här historien.
Mäkelä skapar de flesta rekvisita med sina egna händer i betraktarens fantasi. Tittaren kan i sitt eget sinne se ett hängrep som Mäkelås karaktär sätter på en krok i taket, och en pistol vars pipa han riktar mot sitt eget huvud.
Pjäsens berättelse är mörk, vilket hängrepet och pistolen jag nämnde visar. Samtidigt är dess underton oerhört ljus och bubblig och glädjefylld.
Från en scen till nästa rullar det känslomässiga spektrumet från ena änden till den andra. Ibland skrattar tittaren och ibland blir han bara chockad. Till slut kommer tårarna i mina ögon och min käke börjar darra.
Pjäsen är som livet i all sin absurditet. Det handlar om ögonblicket i livet när allt börjar bli jordat och hur livet fortsätter trots allt.
Djävulen och Olavi
Författarna Fredrik Backman och Tuomas Kyrö är lätta att jämföra. Båda har skrivit sina verk om en gammal idiot som inte sväljer modern nonsens utan att bita.
Den finske djävulen är dock en fattig arbetare på landsbygden jämfört med den svenske ingenjören Olav, som bor i en stad. Å andra sidan är Olavi minst lika sympatisk som Bråkmakaren.
Taneli Mäkelä tolkar briljant Olavis mentala landskap och alla andra roller i pjäsen samtidigt. Olavi är en noggrann man av naturen, som pjäsens titel antyder. Han älskar ordning och rutiner.
Det finns gott om sådana män och kvinnor i Finland också. Jag skulle gissa att alla känner igen en karaktär i sin egen nära krets som har frustrerande karaktärsdrag. Ändå kan man inte låta bli att älska den där idioten.
Olavis liv överskuggas av hans frus död och arbetslöshet. En man vill inte hitta sin egen plats när mörka tankar rusar genom huvudet och livet saknar mening.
Innanför husets väggar följer hustruns blick varje foto. Till och med pianot spelar bara en melodi, som påminner Olavi om hans fru.
Ett dussin olika roller
Pjäsens humor föds ur kollisionen mellan olika generationer och kulturer. En iransk kvinna, Parvaneh, flyttar in i Olavis radhusföretag med sin familj.
Olavi är inte rasist, men den nya situationen måste smältas. Särskilt eftersom Parvanehs svenske make knackar till Olavis brevlåda som sitt första jobb.
Parvanehs färgstarka personlighet ger Taneli Mäkelä möjlighet att verkligen riva upp stämningen. Pjäsen lyfter fram olika fördomar relaterade till invandrare, såsom olika matvanor och temperament. Men de är inget hinder för vänskap.
Könsminoriteter är inte heller ett problem. Olavi tar emot Mirsad i sitt hem, som har kommit ut ur garderoben. Mirsad kan inte åka hem eftersom hans far blir chockad över pojkens besked.
Man kan bara beundra Taneli Mäkelås insats. Han spelar ett dussin roller, från ett treårigt barn till en pensionerad hustru. Mäkelä känner så starkt empati för sina roller även i dialogerna att det är lätt att följa vem som talar om karaktärerna. Varje karaktär har sin egen ton och gester.
Pjäsen lyckas få dig att skratta många gånger. Men det bästa tecknet på framgång är tårarna som börjar rinna nerför kinderna. De visar att Taneli Mäkelä lyckades med hans arbete.