Recension: Mannerheim ja saksalainen suudelma

Dramatisk pjäs om Finlands vapenbroderskap med Tyskland

Helsingfors stadsteater deltar i Finlands 100-årsjubileum med en pjäs om – vem som helst annan – Carl Gustaf Mannerheim.

Även om Mannerheim är huvudpersonen i pjäsen Mannerheim och den tyska kyssen, är detta inte ett porträtt av en person. Pjäsen handlar främst om Finlands kontroversiella relationer med Tyskland under inbördeskriget och fortsättningskriget.

Pjäsen är skriven av Juha Vakkuri och regisserad och dramatiserad av Kari Heiskanen. Mannerheim spelas av Asko Sarkola, som gick i pension från posten som chef för City Theatre i början av året. Han får rollen som den mäktige marskalken och gör både en intensiv och mångfacetterad tolkning. Sarkolas Mannerheim vågar visa personliga känslor, men förblir en värdig och stark statsman.

Öppningen är dramatiskt brutal. En massa krigsfångar ställs uppradade och skjuts bakifrån. Den stora jordägaren Hjalmar Linder (Pertti Sveholm) kommer springande och ropar att allt dödande borde vara över, kriget är över. Som vän till Mannerheim spelar Linder en framträdande roll i första akten. Efter att han skrivit ett brev till redaktören på Hufvudstadsbladet där han skarpt fördömde den vita terrorn och behandlingen av röda krigsfångar (under rubriken “Nog med blodbad”), blev han starkt kritiserad och sökte skydd i Sverige.

Föreställningen är kronologisk, och de två akterna utspelar sig under två avgörande perioder i Finlands historia: strax efter inbördeskriget och under fortsättningskriget. Pjäsen är som en dramatisk historielektion, rikt illustrerad med arkivbilder projicerade på bakgrundsväggen. Huvudkaraktärerna presenteras på samma sätt; När en karaktär kliver fram på scenen syns även deras foto och namn på väggen. Detta gör det lättare att hålla sig uppdaterad om händelserna även för dem som inte är så historiskt kunniga och bekanta med alla detaljer. Det omfattande programbladet med många historiska översikter bidrar också till förståelsen av händelserna.

Korsvägar

Pjäsens andra akt visar hur Finland inte drevs in i fortsättningskriget, utan systematiskt förberedde sig för att återerövra de områden som förlorats under vinterkriget med hjälp av Tyskland. Den största prestationen var dock att bryta sig loss från kriget, bryta vapenbroderskapet med Tyskland och behålla självständigheten. Här framställs Mannerheim som hjälten som vågade bryta Ryti-Ribbentrop-pakten och sluta separatfred med Sovjetunionen.

Framförandet beskriver ögonblicken då Finland stod vid ett viktigt vägskäl och tvingades välja vilken väg de skulle ta. I dessa ögonblick spelar ledarnas personliga egenskaper, deras styrkor och svagheter, en framträdande roll, vilket regissören Heiskanen också noterar i förhandsinformationen.

Förutom Finlands relation till Tyskland ingår även Mannerheims privatliv på scenen. Han träffar Kitty Linder (Kirsi Karlenius), syster till Hjalmar Linder, men deras relation kan aldrig utvecklas eftersom Mannerheim misslyckas med att skilja sig från sin fru Anastasia Mannerheim (Helena Haaranen), trots att de inte har setts på tio år. Den romantiska sidospåret förblir dock svag och något distanserad och tillför inte mycket till pjäsen.

Naturligtvis har många historiskt viktiga personer också en plats i spektaklet, från Svinhufvud till överste Wilhelm Thesleff och Herbert Hoover, som såg till att Finland fick matbistånd.

Scenografin av Antti Mattila är funktionell och nykter, med flera bord och stolar som kan flyttas vid behov, samt med ståtliga mörka träväggar. Den roterande scenen används smidigt, medan ljus- och ljuddesignen varken är irriterande eller imponerande.

Det är en mycket maskulin, adrenalinfylld prestation, med mycket höjda röster och knytnävar vid borden, där kvinnor bara har en plats som sekreterare eller älskarinnor, men i det här fallet kan det vara motiverat.