Recension: Mannerheim ja saksalainen suudelma

Mannerheims tyska kyssar

Helsingfors stadsteaters nya pjäs Mannerheim och den tyska kyssen börjar på området vid Svartå herrgård, inbördeskriget är redan över, men de vita slaktarna avrättar fortfarande de röda. Godsherren, Finlands rikaste man, Hjalmar Linder, är rasande över saken mot de vitas överbefälhavare, Gustaf Mannerheim, som också är förvånad över situationen. Linders syster Kitty var Mannerheims älskade vid den tiden. Hjalmar Linder förstod inte att arbetarna på hans lönelista dödades, trots att inbördeskriget redan var över. Linder skrev om saken i Hufvudstadsbladet den 28 maj 1918 under titeln “Nog med blodbad”, och Mannerheim tyckte att artikeln var bra.

Detta är utgångspunkten för Juha Vakkuris pjäs. Den första delen behandlar händelserna 1918 från maj till årets slut, och efter pausen går vi vidare till Fortsättningskriget. I båda dessa krig spelade tyskarna en betydande roll. Efter inbördeskriget stannade mer än 10 000 tyska soldater kvar i Finland, som Vita armén hade kallat på hjälp i senvintern. I fortsättningskriget var Finland och Tyskland återigen allierade.

Mannerheim tyckte egentligen inte om tyskarna, men eftersom han inte fick någon annan hjälp var han tvungen att acceptera det tyska vapenbrödraskapet. “Tyska kyssar” gavs, men Mannerheim gav Judas kyss sist, när relationerna med nazisterna måste brytas, trots att republikens president, Risto Ryti, den 26 juni 1944 hade lovat utrikesminister Joachim von Ribbentropp med hans egen underskrift att de skulle hålla ihop.

Pjäsen är utmärkt. Detta gör dock Mannerheim till en superhjälte utan svaga punkter. Hur som helst är Asko Sarkola i rollen som marskalk så briljant att pjäsen drar in tittaren från början till slut. Jag antar att detta är någon slags motattack mot den alternativa bilden av Mannerheim de senaste åren, där han har växlat mellan att vara en animerad homosexuell, en svart person och en krigsförbrytare.

I pjäsen är Mannerheim en sympatisk gammaldags aristokrat som befaller. Han säger inte att han tittar på drömmar heller, för han kan inte styra dem. Mannerheim tolererar inte onödig grinding. När överste Aladar Paasonen säger något enligt underrättelseinformation, frågar Mannerheim om översten har något mer än bara underrättelseinformation. Någon annan säger att Sovjetunionen förde militär utrustning till fronten med 21 tåg längs spåren, varpå Mannerheim påpekar att tåg alltid färdas längs rälsen.

Kalle Lehmus, chef för högkvarterets informationsavdelning, försöker råda Mannerheim att det inte längre skulle vara värt att tala om självständighetskriget i fortsättningskrigets dagliga order, men Mannerheim lyssnar inte på Lehmus. Det finns många liknande situationer i pjäsen.

Så Mannerheim var full av sig själv. Redan 1918 slogs han av att när tyskarna behövdes för att hjälpa Vita armén, fruktade han att äran att avgöra kriget skulle tillfalla generalmajor Rüdiger von der Goltz.

Kari Heiskanen har regisserat pjäsen på det gamla hederliga sättet. Det finns inga onödiga konstkoreografier, men om situationen är stel och formell görs det också på scenen. Pjäsens handling utvecklas med intressanta dialoger och de läckra situationer som uppstår ur dem. En av dem är när generalöverste Wilhelm Keitel överlämnar det högt uppsatte förtjänstkorset till Mannerheim som Hitler tilldelat honom; Mannerheim tackar för äran, men gör genast efteråt Keitel upprörd när Mannerheim berättar att Finland bryter sig loss från sin allians med Tyskland.

Listan över personer är omfattande, inklusive general A.F. Airo, general Erik Heinrichs, överste Wilhelm Thesleff, senatens ordförande J.K. Paasikivi, utrikesminister Carl Enckell, fru Anastasia Mannerheim, general Waldemar Erfurth, generalöverste Alfred Jodl och tidigare USA:s president Herbert Hoover.

Skådespelarna är helt utmärkta. Förutom Asko Sarkola är Pertti Sveholm, Eero Saarinen, Kari Mattila, Antti Timonen, Matti Olavi Ranin och Matti Rasila de mest synliga.

Om du inte kan se pjäsen har Vakkuri också publicerat en romanversion av ämnet med undertiteln “Memoarer som Mannerheim själv inte ville skriva”.