Recension: Mannerheim ja saksalainen suudelma

Levande och imponerande historia – Mannerheim och den tyska kyssen

Helsingfors stadsteaters nya höstpjäs Mannerheim och den tyska kyssen fokuserar på två år av Finlands öde, åren 1918 och 1944. Den erbjuder teaterbesökare en utmärkt inblick i Finlands historias scener. Juha Vakkuris manus fokuserar på den ödesdigra, nära relationen mellan Finland och Tyskland under de första decennierna efter Finlands självständighet. Verkets perspektiv är en stark förståelse för finnarnas lösningar. Den är regisserad och scenanpassad av Kari Heiskanen. En stark tolkning av marskalk Mannerheim som marskalk Mannerheim spelas av Asko Sarkola.

Toni Haaranens funktionella videodesign ger en bakgrund och livifierar scentolkningen så att även om kunskapen om historien om ämnet är något mer bristfällig, orsakar det inga problem att följa historiska händelser på scenen. Tack vare videon och det visuella materialet samt faktainformation som ger bra bakgrundsinformation om historiska personer, öppnar verket och karaktärerna sig för tittaren utan problem. Det omfattande och mångsidiga programmet, redigerat av Tiina Björn, ger tittaren intressant bakgrund och ytterligare information om både verkets händelser och karaktärernas historiska förebilder.

Vakkuris verk har nyligen publicerats som roman och har omedelbart dramatiserats för Helsingfors stadsteaters huvudscen. Pjäsens syn på sitt ämne är starkt historisk och realistisk. Den börjar inte spekulera, utan baseras på vad som är känt om Mannerheim, hans beslut och handlingar. Pjäsen erbjuder ett utmärkt perspektiv på sitt ämne som ger bakgrund till beslut och lösningar. Till vad överbefälhavaren Mannerheim tänkte och kände när han fattade beslut och vad hans motiv var.

Pjäsen börjar med en rörande scen. Vi befinner oss våren 1918 och på godsherren Hjalmar Linder (Pertti Sveholm) mark i Lohja. En grupp tyskar som kommit till de vita truppernas undsättning avrättar brutalt arbetarna på deras gods, som just släppts från fånglägret av Linder och som hade kämpat på de rödas sida. Han lyckas stoppa avrättningen. Lite senare får Linders tidningsartikel om krigets brutala efterspel i Hufvudstadsbladet honom att fly Frankrike. Där begår han självmord 1921.

Pjäsen utvecklas som en dramadokumentär. Den första halvan beskriver händelserna 1918. Efterdyningarna av inbördeskriget och den politiska och sociala formningen av den unga nationen framträder på ett intressant och levande sätt. Boken reflekterar särskilt över Mannerheims relation till Tyskland och närvaron av tyska trupper i Finland.

Andra halvan utspelar sig på högkvarteret i Mikkeli vid de mest kritiska ögonblicken 1944, när Sovjetunionens storskaliga offensiv är på väg att bryta Finlands ryggrad. Än idag fokuserar boken på att skildra vapenbroderskapet mellan Finland och Tyskland och de händelser som slutligen ledde till Finlands utträde ur striden vid Tysklands sida. Pjäsen skildrar de personliga relationerna och dynamiken i högkvarteret under svåra beslut och påtryckningar. Mannerheims tänkande och hans relationer med sina underordnade på högkvarteret står i centrum i tolkningen.

Antti Mattila har iscensatt verket på ett luftigt sätt, som om han ger utrymme åt skådespelarna. Texten får nu höras och lives. Det centrala elementet i scenografin är bord och stolar, kring vilka Finlands framtida styrelseform diskuteras i senaten samt militära taktiska manövrar vid Mikkelis högkvarter. Den träpanelade väggen i huvudkontoret med sina många dörröppningar skapar en stark epok på scenen.

Även om kvinnor nu har biroller – som fruar, älskarinnor, kontorstjänstemän och lottor – finns det passande tolkningar av birollerna. Kirsi Karlenius’ Miss Kitty Linder är rörande, och Kaisa Torkkel i rollen som operasångerskan Hanna Granfelt hanterar perfekt gesterna hos en operadiva.

Asko Sarkolas tolkning av Mannerheim tar med sig en aristokrat från 1800-talet till scenen. Han lyckas bygga upp en ädel, viljestark kosmopol på scenen. Sarkolas skådespeleri är till och med svalt nedtonat på utsidan, men det förmedlar det inre tänkandet hos en officer som fattar beslut i svåra situationer. Sarkolas Mannerheim är passande sarkastisk på vissa ställen, men framför allt förmedlar han sin förebilds starka vilja. Sarkola lyckas också lyfta fram de mer sköra sidorna av den åldrande Mannerheim.

Pertti Sveholm får rollen som Hjalmar Linder som en realistiskt bohemisk underhållare som slösar bort sin förmögenhet på den smidiga, och å andra sidan en djärvt viljestark adelsman som motsätter sig avrättningarna av de röda. Eero Saarinens koleriska Paasikivi och Wehrmachts fältmarskalk Keitel, som exploderar minst lika argt, passar utmärkt som tolkningar av sina förebilder.

Mannerheim och den tyska kyssen är en utmärkt beskrivning av två viktiga tider i Finlands historia. Pjäsen öppnar framgångsrikt upp och ger den samtida publiken en bakgrund till Mannerheims arbete som överbefälhavare för de vita, regent och överbefälhavare under fortsättningskriget. Dramat fungerar bra och tolkningen undviker också fallgroparna med att överförklara eller undervisa ämnet väl.

Vakkuris manus faller inte in i överdriven didaktiskhet, och Heiskanens regi för tolkningen framåt med ett bra rytm. Tempot är bra, och det finns inga onödiga nackdelar. Pjäsens spänning bibehålls genom hela tiden och man kan ana en tydlig intensiv atmosfär från scenen. Eradj Nazimovs ljuddesign bidrar till känslan av dramatik och spänning och tillför det hotfulla ljudlandskapet av krig.

Förhoppningsvis kommer arbetet också att ses av dem som inte är så bekanta med dessa historiska stadier.