Recension: Veljeni Leijonamieli
De modiga bröderna från Lejonhjärta
Författaren Astrid Lindgren (1907–2002) drog sig inte för djärva ämnen, som på hennes tid till och med var radikala och svåra. Han hanterade döden särskilt väl i sina romaner Mio, My Son Mio och My Brother the Lionheart. Den senare av dessa kommer nu att få en imponerande tolkning på den stora scenen i Helsingfors stadsteater.
Tittarnas tårkanaler – jag och även den tioårige pojken som sitter framför mig – öppnas redan i den första scenen, där storebror Joonatan tröstar sin dödligt sjuka lillebror Korppu. Jonathan lovar att aldrig lämna sin bror och beskriver för honom det underbara landet Nangijala. Det råkar dock vara så att Jonathan först dör i en brand när han försöker rädda Korppu från lågorna.
När berättelsen fortskrider dör du många gånger, men du lever och kämpar också för gott mot ont, som berättats i de bästa sagorna någonsin. Jag blev påmind om den stora föreställningen av Sagan om ringen som jag sett många gånger i Tammerfors i början av hösten. I den finns ondskans rike i Mordor, i draken Katla i min bror Lejonets sinne, vars makt hotar Nangijalas invånare. De är indelade i folket från Cherry Valley och Rose Valley. Svarta soldater, som representerar fruktansvärd ondska och skräck, har tagit ifrån folket i Rose Valley friheten och strypt deras levnadsvillkor till en miserabel nivå. En vuxen tittare behöver inte leta efter aktuell symbolik i dessa bilder. Lyckligtvis framställs inte draken Katla i pjäsen som ett monster stort som en scen, utan genom dockteater.
Regissören Jakob Höglund fångar berättelsens känsliga toner och också det onda som måste övervinnas. Mikko Kauppila är den karismatiskt starka storebrodern Joonatan och Alexander Wendels känsliga lillebror Korppu. Båda har en roll att spela i att stödja och uppmuntra den andre i stunder när tron vacklar och ondskan känns överväldigande att övervinna.
Sanna Majuri, Tuukka Leppänen, Kai Lähdesmäki, Kari Mattila, Unto Nuora … Jag skulle kunna lista hela ensemblen, så gruppen kastar sig fint in i berättelsen! Handlingen drivs också vidare av den otroligt skicklige musikern Senni Valtonen, som spelar konsertkantele, folkflöjter, klarinett, säckpipa och många andra instrument! Stefan Johansson har komponerat musiken till föreställningen och skapat ljuddesignen, som är helt fantastisk.
Även om vi står på den gigantiska scenen i City Theatre är Vilma Mattilas scenografi inte prålig. En väsentlig del av föreställningen är Heini Maaranens dockdesign och även de vita origamiduvorna, dessa budbärare och varför inte även de symboliska fredsduvorna.
När den stjärnklara himlen lyser över Lejonhjärtas bröder tvingas vi tro på det godas seger även i denna värld. Utan hopp har vi ingenting.
Recension i Alice’s Adventures-bloggen.