Recension: Veljeni Leijonamieli
Min bror lejonhjärta – En älskad saga får den behandling den förtjänar, kreativitet och uppfinningsrikedom på Helsingfors stadsteater
Den älskade sagan Min bror Lejonhjärta lyfter fram stora teman från efterlivet till osjälviskhet. Skulle du vara villig att dö för någon annan, eller möta din rädsla inför det omöjliga?
En av Astrid Lindgrens mest älskade och gripande sagor, Min bror Lejonhjärta, handlar om död, broderlig kärlek, moral och att övervinna rädslor på ett sätt som talar till generation efter generation. Den innehåller också hästar, en drake och strider – vilket passande och utmanande ämne för teater! Berättelsen, som ofta har setts på scen, har nu nått den stora scenen i Helsingfors stadsteater.
10-åriga Kaarle, även kallad Korppu, är allvarligt sjuk och sängliggande. Hans äldre bror, den godhjärtade Joonatan, är inte bara en drivande smällare, utan också Korpus idol och bästa vän. I Korpus ögon är brodern perfekt, så tittarna ser samma sak. Joonatan lyckas muntra upp sin lillebror med berättelser om Nangijala, det underbara landet där alla hamnar efter döden.
När brödernas hem fattar eld räddar Joonatan Korpu, men dör själv. Korppu kommer inte heller att leva länge, men hans största önskan är att dö och ta sig till Nangijala för att bo med sin bror. Detta händer också, men det blir snart tydligt att det finns en mörk sida hos Nangijala. En del av den styrs av den grymme härskaren Tengil och underkuvas av armén och draken Katla. Bröderna och andra bybor inleder ett motstånd där de möter en förrädare, farliga resor, mod och död.
Regissören och koreografen Jakob Hödlund håller ett bra tempo, och föreställningen fastnar inte en sekund. Det finns mycket ung energi i artisterna, kryddad med ett par veteraner. Jag gillade ensemblens fysiska uttryck – skådespelare i nästan ständig rörelse som klättrade på inspelningsplatserna, sprang och red på roligt byggda hästar. Huvudduon, Alexander Wendelin (Korppu) och Mikko Kauppila (Joonatan), är naturligt energiska, och hela ensemblen vibrerar av god energi. Skurkarna förtjänar ett särskilt omnämnande för sitt fantastiska röstanvändande, särskilt som Elena Rekola Veder!
Helsingfors stadsteater har lagt ner mycket arbete på att tillfredsställa båda grupperna i produktionen av denna barnpjäs lämplig för vuxna. Kreativiteten och de uppfinningsrika lösningarna som används i den gläder med sin originalitet. För det första gillade jag verkligen att dockor, stora som små, användes i produktionen av pjäsen (dockdesign av Heini Maaranen). De kan till exempel flyga! I dockform kan skurkarna också göras precis rätt – och inte alltför skrämmande. Ljus- och videodesign (William Iles och Toni Haaranen) spelar en stor roll, och det skapar imponerande drakfjäll och lågor, till exempel. De geometriska delarna, som används på olika sätt och är lätta att flytta, förvandlas till ett hus, en tunnel eller en bank med en vild forsar (scenografi av Vilma Mattila). Rörelsen fortsätter också i trädens dans, lågorna som skapas av dansarna och de vilda forsarna.
Kostymerna förmedlar skillnaden mellan gott och ont och, med färgernas ljusstyrka, förmedlar de till och med fantasifullt vem som är underkuvad och vem som fortfarande är fri (kostymdesign av Heidi Wikar). Den stilige vargflocken förtjänar också ett omnämnande (kamouflagedesign av Milja Mensonen). Stefan Johanssons musik bär framförandet väl, men sångerna är inte särskilt minnesvärda, även om de passar pjäsen. Senni Valtonens mångsidiga musikskapande bör däremot lyftas fram separat. Föreställningen äger rum runt lägereldar och hästar, så konsertkantelen är en utmärkt stämningsskapare!
Korppu levde hela sitt liv på jorden i rädsla, en fånge i sin sköra kropp. I Nangijala kläcks han slutligen till en vanlig pojke med stöd av sin bror. Korppus uppmuntrande budskap är att du kan göra saker även om du är rädd.
Äventyret sedd genom ett barns ögon är rakt på sak, kanske till och med naivt. Framför allt berör den, tröstar och klistrar både unga och gamla tittare vid bänken.
Pjäsen innehåller död och en vild drake, så den rekommenderas för 9 år och uppåt.
Recension på Apu-tidningens webbplats.