Recension: Moulin Rouge! Musikaali
Moulin Rouge! – Helsingfors stadsteaters stora musikal sprudlar av livsglädje och energi
, Jennie Storbacka (Satine) och Martti Manninen (kristen) glänser i Helsingfors stadsteaters Moulin Rouge-stora musikal.
Helsingfors stadsteater fortsätter sitt folkhälsoarbete med ännu ett musikaliskt fyrverkeri sprudlande av gott humör och energi. Den något klumpigt namngivna Moulin Rouge! Musikalen var en uppfriskande upplevelse redan i augusti, och jag kan bara föreställa mig vilken boost det är i novembers gråhet.
Musikalen är till stor del baserad på filmen från 2001 regisserad av Baz Luhrmann. Det ursprungliga verket fortsatte Luhrmanns färgstarka och rytmiska sätt att berätta huvudpersonernas dödsdömda kärlekshistoria, kryddat med gnistrande stil och pophits.
Bekanta inslag finns också i denna teatermusikal, som har vunnit 10 Tony Awards, även om sångvärlden har förnyats något och diversifierats ännu mer.
Huvudkaraktärerna i musikalen, skriven av John Logan, är bohemer från slutet av 1800-talet som lever sina liv i Paris, fattiga och plågade av tuberkulos, till fullo, och ägnar sig åt konsten. Den unge tonsättaren Christian (Martti Manninen) har anlänt till Montmartre med drömmar om framgång. Han träffar Lautrec (Antti Lang) och Santiago (Matti Leino), som hoppas att Christians kompositioner ska ge ett lyft åt deras teaterstycke.
Christians uppgift är att övertala Moulin Rouges stjärnartist Satine (Jennie Storbacka) att ta trions arbete. Christian och Satine blir förstås kära, men kärleken hotas av hertigen av Monroth (Joel Mäkinen), som också har siktat på Satine och har makten att sparka hela gänget. Dessutom har Satine en grym hemlighet som hon har hållit hemlig för Christian.
Moulin Rouge-filmen erbjöd en gång något nytt och underbart jämfört med det övergripande utseendet i andra filmer, och musikalen fortsätter i samma anda. Den drar in dig med oemotståndlig kraft bara genom den rena floden av sensoriska stimuli. Dussintals välbekanta hits, fantastisk och gripande musik, ofelbara visuella effekter och huvudkaraktärernas entusiasm får tiden att gå fort.
Musikalen simmar eller drunknar med utövarna, och orkestern ledd av dirigenten Ville Myllykoski skapar goda förutsättningar för sångarna. Jennie Storbacka (Satine) och Martti Manninen (Christian) med fantastiska röster får glänsa, och huvudparet kompletteras av mer tuffa roller, som Risto Kaskilahti (Harold Zidler) och Matti Leino (Santiago).
Potpurrin börjar redan i början av musikalen, men bohemerna kommer verkligen igång i andra akten, när Christian brottas med svartsjuka till takten av El Tango de Roxanne och försöker dränka sin sorg i absint. Koreografin i de utsökta dansscenerna erbjuder ett härligt undantag från den grundläggande stilen.
Översättningarna av låtarna är utmärkta på vissa ställen (översatta till finska av Paavo Leppäkoski), lite tråkiga finglish på vissa ställen, men speciella poäng för att de också lyckats smyga in en smak av gamla finska hits.
Takis scenografi tar publiken till Paris för hundra år sedan så fort de kliver in i auditoriet. Elefanttornet, som spelar en viktig roll i synnerhet, visar sig vara uppfinningsrikt och mångsidigt. Scenografin och ljussättningen (Palle Palmé) fungerar utmärkt tillsammans, och ljusen används fint som accenter i ett par scener. Kostymerna (Astrid Lynge Ottosen) är förstås fantastiska, som man kan förvänta sig.
Ledstjärnorna för huvudpersonerna i Moulin Rouge är sanning, skönhet, frihet och kärlek, samt den tillhörande integritet som inte tvekar döden. Stora känslor förmedlas också till publiken, och trots sina tragiska vändningar lämnar musikalen en glädjefylld eftersmak.
Musikalen är en del av en nordisk samproduktion.
Recension på Apu-tidningens webbplats.