Recension: Moulin Rouge! Musikaali
Moulin Rouge serverar musikaliska övergångar – Sådana livfulla bilder har knappt skådats förut
Mer, mer glamorös och större. Helsingfors stadsteaters Moulin Rouge-musikal är en nästan tre timmar lång föreställning full av briljans. Det känns som att teamet har som mål att skapa en wow-effekt i varje scen och göra samma sak i nästa scen ännu mer överdrivet.
Stadsteatern har tagit en pannordisk produktion till Finland, regisserad av svensken Anders Albien. I Sverige är allt större, så kanske är det därför musikalen lägger till fler rundor i varje scen.
Och det är ett nöje att se det överflödet. Det finns så mycket ögongodis att du inte alltid vet vad du ska titta på: stroboskopljus blinkar, paljetter glittrar och pyroteknik smäller.
Handavtrycket från det nordiska teamet av skapare syns, eftersom jag vågar påstå att en så visuellt sprudlande uppställning aldrig tidigare har setts på City Theatres scen.
Klassiskt triangeldrama
Det är trots allt ett ganska klassiskt triangeldrama, där det mest kända nog är Romeo och Julia. Nu är flickan förstås ingen adelsman, utan en prostituerad vid de röda fabrikerna (Jennie Storbacka), och en fattig poet (Martti Manninen) samt en rik hertig (Joel Mäkinen) tävlar om henne.
Som du kanske förväntar dig finns det inget lyckligt slut, precis som det inte fanns i Romeo och Julia. Det saktar inte ner firandet alls. De bästa can-can-festerna hålls ju trots allt efter döden.
Tittaren vet inte ens hur man ska missa fler handlingsstubbar när ensemblen rullar nästa omgång ögongodis och hitlåtar på scenen.
Du kan spendera hela musikalen på att räkna hur många låtar du kan nämna. Det faktum att några av låtarna har översatts till finska, några till engelska och några till blandade språk, som Shut Up, Let’s Dance, innebär en utmaning för uppgiften.
Låtar som är lätta att känna igen är Lady Gaga’s Bad Romance, Rihanna’s Only Girl In the World och Elton Johns Your Song. Å andra sidan är potpurri-låtar svåra, där hits trycks in i samma scen en efter en.
Du kan känna basen i dina ben och bål
Musiken känns ända in i märgen och kärnan, när orkestern ledd av dirigenten Ville Myllykoski gör sitt allra bästa. Det finns definitivt en kick i basarna när musikalgenren skiftar från njutning till en mer rockig riktning.
Den finska konstnärsgruppen glänser mitt i den nordiska miljön. Martti Manninen, som spelade den andra huvudrollen, visade redan sina sång- och scenkonstfärdigheter i Den lilla sjöjungfrun. Han är det perfekta valet för rollen som poetens son Christian.
Den andra huvudrollen har lyfts upp till en ny bekantskap, Jennie Storbacka, och hela föreställningen regisseras av veteranen Risto Kaskilahti, liksom regissören.
Den mer än 30 medlemmar starka artistuppställningen har tagit hänsyn till mångfald i hudfärg, kropp och könsmångfald. Det är beundransvärt att inte alla dansare behöver vara extremt smala eller att den kvinnliga rollen inte behöver vara kvinnlig.
Mer är definitivt mer! Moulin Rouge visar att överflödande inte behöver leda till en kulturell rusning, utan en hunger efter mer musikalteater.
Recension i Me Fem-bloggen.