Recension: Moulin Rouge! Musikaali

“Moulin Rouge” – själfull tolkning och gnistrande spel

I musikalen “Moulin Rouge” anländer den unge amerikanske tonsättaren Christian (Martti Manninen) till Paris och befinner sig i Montmartre, en stad av poeter, konstnärer, musiker, horor och tjuvar. Där träffar han en kurtisan vid namn Satine (Jennie Storbacka) som uppträder på en nattklubb, och det är allt.

“Moulin Rouge” får omedelbart betraktaren att huka sig och epokerna att bli förvirrade, och får dig att fråga vilket decennium vi befinner oss i – eller vilket århundrade? Kanske inget, kanske alla. Och plötsligt känns det naturligt att uppskatta LaBelles “Lady Marmalade”, Lady Gagas “Bad Romance” och Sias “Chandelier” i en skurkaktig nattklubb i Paris från 1890-talet, där dansande flickor leker cancan med sina underkjolar och trosor blinkande.

“Moulin Rouge” är en nordisk samproduktion av en globalt framgångsrik megamusikal. Det skandinaviska teamet, lett av den svenske regissören Anders Albien, ansvarar för scenografi, kostymdesign och koreografier i Helsingfors, bland annat. I många avseenden är det därför en nyckelfärdig leverans. Palle Palmén Den anspråkslösa ljusdesignen som gjordes för Helsingfors, liksom scenografin, stöds väl av fantasifulla bakgrundsprojektioner.

HKT:s “Moulin Rouge” har imponerande fångat den förföriska världen i de sena 1800-talets Parisförorter, som utstrålar lustfylld sensualitet och förbjudna passioner, men samtidigt är mörk och skoningslös.

Musikalen skildrar en underbar och livfull tid, som ändå var full av kontraster. En sjukdom eller annan var dödlig, och de fattiga hade inte råd med moral. På den tiden var det tillräckligt bra för rikare människor att smyga in på kvällarna i turistanda för att smaka på det förfallna bohemlivet i “Moulin Rouge” med Pigalles röda ljus.

Helsingfors “Moulin Rouge” förför också med sin musik. Det är rena fyrverkerier av bandspel, sång och körer. Det är en så kallad jukeboxmusikal inom sin genre, som bygger på befintliga hits. Det finns väldigt få original, även om “Vannon sen” (“Come What May”), en av Manninens andra akts största hits, är en av dem.
Manninens röst låter i ett brett spann från barytonens robusthet till tenorens höjder, och Storbacka fortsätter därifrån med ett ansträngningslöst ljud uppåt till sfärerna hos en operasopran. Powerballaden “Pala paperii” (Katy Perrys “Firework”), tolkad av Storbacka i första akten, ringde fortfarande i mina öron under pausen.

Sångerna i den finska versionen av musikalen är uppdelade i två. Om avsikten är att skämta spelas originalspråket på engelska, och när berättelsen ska förmedlas förlitar man sig på Paavo Leppäkoskis koncisa översättningar. Till exempel har Adeles musik knappt hörts på finska tidigare.

Musikaliskt är “Moulin Rouge” lite som västerländsk popmusik – snabbspola fram genom Edith Piaf och Nat King Cole till Bond-teman. Sedan kommer David Bowie, Phil Collins, Queen, Eurythmics, Elvis och Madonna. Ett av de musikaliska teman som löper genom verket är den finska versionen av Elton Johns genombrottshit “Your Song”.

Lyckligtvis har välkända världshits djärvt arrangerats för att tillgodose scenarbetets behov, och mycket kreativa trådar har vävts in i instrumentering och arrangemang. Till exempel Polices “Roxanne” som tango!

Kortleken blandas ibland noggrant när delar av låtarna ritas om, och det är ingen idé att försöka räkna hur många låtar som har tryckts in i den knepigaste potpurri. Mycket av den musikaliska humorn i framträdandet skapas av stråkarna, som lånar beatlånga referenser genom pophistorien.

Ett sådant sönderslitet träd är osannolikt att dras utan exakta anteckningar och en pinne på kartan. Och vilken kapten han var! I föreställningen jag såg råkade det vara dirigenten som ansvarade för verket, Eeva Kontu, som plockade pojkarna och flickorna ur orkestergraven så mycket som möjligt.
Den tiomannaorkestern består av landets bästa studiomusiker, med en fyrmannakärnorkester i denna musikal, två gitarrister, två blåsare och två stråkinstrument.

Spelet var sjukt stabilt och groovy, och när de rockade snålade de inte på distorsionen. Och i HKT är både sången och spelandet nästan hundra procent live, vilket skiljer sig avsevärt från den svenska versionen, till exempel, som nästan är bakgrundsband.

I sin vildaste form är City Theatres stora scen fylld med mer än 30 sjungande skådespelare och dansare, som svettas när de vrålar runt på scenen och tar av sig hattarna. Det går inte utan att mixa automation.

Trots de virtuella extra händerna som automationsminnet ger kommer styrningen av hela systemet definitivt att kräva extrem vaksamhet, både bakom DigiCo-teaterdisken under ledning av ljuddesignern Kai Poutanen och vid monitorn bakom kulisserna och mikrofonutbytespunkten.

På scennivå kan duon som ansvarar för de mest framträdande komiska rollerna i föreställningen – Risto Kaskilahti, som spelar Harold Zidler, och Antti Lang, som spelar Lautrec – vara en stor motvikt till kärleksparet i “Moulin Rouge”.
Och självklart var hela HKT-teamet fortfarande i full gång på premiären, drygt fyra månader efter premiären! Och hur är det att kunna ladda till fullvärdiga stånd natt efter natt.

Våren på “Moulin Rouge” verkar vara ganska fullbokad, så jag måste skaffa mer av den här typen av delikatess under höstsäsongen.

Och det är vad de säger.

Uppskatta Riffi.fi.