Recension: Ei kiitos

Helsingfors stadsteaters raka pjäs får en att tänka.

Jag erkänner direkt att jag är ett fan av Anna-Leena Härkönen. Oavsett om det är böcker eller kolumner har jag oerhört uppskattat Härkönens oblygt direkta, men samtidigt oerhört insiktsfulla stil. Heikki Paavilainen har dramatiserat boken från 2008 till en pjäs trogen boken No Thanks, vars nya tolkning regisseras av Mira Kivilä.

NEJ TACK Berättar historien om tyskläraren Helinen, som inte får tillräckligt med närhet från sin make. Matti är mer intresserad av konsolspel, webben och kattvideor än sin fru, och närmar sig medelåldern och märker att hans sexuella drift har försvunnit. Ställena värker bara och jag är alltid trött.

Därmed har Heli blomstrat. Hennes dotter, som är starkt tonåring, är på väg mot vuxenlivet, och rollen som mor har flyttat sig bort från vardagslivet med barn. Heli vill njuta av sin kvinnlighet med Matti och står inte ut med att bli avvisad hela tiden.

Helis student, den stilige 27-årige Jarno, som arbetar inom filmbranschen, kliver in för att blanda kortleken. Jarno, som har blixtrande ögon och ungdomlig arrogans, ger Heli den uppmärksamhet hon behöver. Samtidigt sliter ett knepigt triangeldrama sönder Heli, som vill vara lojal mot sin man och samtidigt blir förälskad i Jarno.

HÄRKÖNENS TEXT känns fortfarande aktuell och berättelsen fungerar väl som pjäs. Den helvita scenografin skapar en duk där berättelsen lever och uppmärksamheten riktas mot karaktärernas mentala landskap. Varje karaktär är relaterbar – kött och blod. Berättelsen, som också känns ytlig och till och med lättsam, bygger på en viss slags lätt melankolisk underton. Bakom Helis grova språk finns starka känslor, en bittersöt längtan efter intimitet och passionen från relationens tidiga dagar, osäkerhet och längtan efter mannen hon älskar.

Den enkla scenen skapad av Tuomas Lampinen, som ansvarar för scenografi och kostymdesign, lever med projektionerna och den vackert genomtänkta belysningen av Teppo Saarinen, som ansvarar för ljusdesignen. Hur små nyanser kan en plats, tid på dygnet och årstid ses? Så elegant och utan ansträngning utan gimmick! Berättelsen drivs av utmärkta visuella övergångar som ger scenen en filmisk känsla.

Vappu Nalbantoglu glänser som Tingeling, och denna roll är inte den lättaste. Kraftfulla repliker, ett brett känsloregister och den blodiga fysiskheten som koreografen Johanna Elovaara skapar gör rollen utmanande. Antti Timonen skapar en irriterande men samtidigt sympatisk karikatyr av en finsk man i fyrtioårsåldern. Pyry Äikään Jarno är, framför allt, en trovärdig tolkning av ungdomlig vild åtrå och outtömlig självsäkerhet. Leenamari Unho är en komedi med många karaktärer som byter från en roll till en annan med otrolig flygförmåga. Oavsett om det är Helis frispråkiga bästa vän eller rollen som en bimbo-turnéledare, får Unho publiken att skratta i vildhet. Aksinja Lommi, som spelar Heli och Mattis dotter, rullar in på scenen med sådan fysisk närvaro att grenarna tas bort.